Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
heten är på grund av en av kristna skäl
uppehållen ambition att måla hin på väggen för att
nådens sol sedan skall lysa så mycket klarare
i mörkret. Harry Blomberg arbetar som den
omvända människa han är med grälla
svart-och-vitt-effekter: världens uselhet är kompakt;
den enda räddningen för den i bottenlös synd
fallna människan är tron på Jesus Kristus och
hans återlösande kraft.
Ängeln i de mörka gränderna heter syster
Märta. Själsfin, plikttrogen och troende
vandrar hon sin väg fram bland laster och brott —
tills hon faller offer för en lustmördare. Harry
Blomberg har sannerligen inte skyggat för de
brutala effekterna: jag tror man får gå till
amerikanska "hårdkokta" författare för att
finna några ohöljdhetens motstycken till
mordscenen i denna roman. Men ändå vidlåder det
denna och andra av Harry Blombergs scener
från lastens nästen en tydlig och pinsam
bismak av raffel: den konstnärliga smaken sviker
honom ibland kapitalt.
Ringa intresse tilldrar sig konstnären
Hornbergs konflikter, de äktenskapliga, de etiska,
de av hans konstnärskap betingade. Han har
fått det ärofulla uppdraget att skapa en
krema-toriefresk, men upptäcker snart att han har en
alltför ytlig uppfattning av livets och dödens
mysterium. Rejäla tag har pastor Broms, som
står nattsvarta brottslingar bi med gudsord,
råd och förmaningar. Romanen mynnar ut i
tacksägelser över den kristna nådens under.
Och de som tror ska falla in i detta Te Deum,
men tvivlarna ska skaka på huvudet över denna
lösning — precis som det alltid har varit.
Johannes Edfelt
En besatt
Bertil Schütt: Lyktfisken. Bonniers 1946.
9:50.
Att döma av baksidan till Bertil Schütts
första bok är grundvalen för den andra starkt
självbiografisk; författaren har liksom
berättar-jaget levat i Marocko och Amerika, bland
negrerna på Chicagos sydsida, och har vid sidan
av sitt körsnärsyrke tidigt försökt sig som
författare och målare. Vad boken handlar om är
annars en ångestneurotiker, som jagad av
skräck ständigt befinner sig på flykt, flykt från
rutinarbete och vardagsplikter, flykt från egen-
dom och bohag, flykt från sociala hänsyn, från
äktenskapliga och alla andra mänskliga band,
flykt från människor och flykt från ensamhet,
flykt först och sist från det egna jaget. Han
uppfattar sig själv som den sönderslitna
nutidsmänniskan, som förmår leva endast i den
fysiska kontakten. Lösenordet, när det gäller
att spränga jagets begränsning, blir sålunda för
hans del, liksom för så många av hans
samtida, sexualmystiken. Men här har den sexuella
överhettningen och överdimensioneringen, där
allt, bokstavligen allt, blir till sexualsymboler,
antagit pubertetsmässiga, ibland rent parodiska
drag. Och alltför primitiv blir dock
primi-tivismen i en burlesk episod som den med det
gamla puritanska skotska paret, som återvinner
sin förlorade livsglädje i Casablancas quartier
reservé!
Denne ångestneurotiker bedriver något slags
parforcejakt från famn till famn för att möta
samma och åter samma självfallna besvikelser.
Slutligen tror han sig ha funnit den riktiga,
den katastrofala självförlösningen i svarta Nells
armar — dark laughter! — och så skiljas de av
rasfrågan. Rasbetingad är också berättarens
ångest; han är halvjude till börden — om
"halvarier" talas som bekant inte! — och har
inte kunnat undgå att göra samma smärtsamma
erfarenhet av inre kluvenhet, av att inte höra
hemma i någondera lägret, som i vår tid mer
eller mindre starkt påtvingats alla som befinna
sig i samma predikament; blott att ångesten
hos honom också har andra orsaker och
förknippats med en nästan hysterisk
överkänslighet.
Tydligt är, att vår ångestneurotiker är
oförmögen till individuell känsla, till mänsklig
kärlek i ordets verkliga mening. Vad han söker
i alla de kvinnosköten han forcerar, är
återföreningen med modern, vilan i urmoderns
fostervatten. Vattnet, det varma vattnet i ett badkar
eller sjövattnet, där han likt en lyktfisk
vällustigt vaggas fram av ljumma strömdrag bland
en sällsam bottenvegetation eller som i en
mardröm stöter sin nos blodig mot marmorkalla
kvinnobeläten, blir berättelsens ständigt
återkommande moderssymbol, ett mystiskt
dröm-fluidum som han föredrar framför den hårda
landverkligheten, vattenmodern, till vilken han
vill återbördas. Lyktfiskens djupdykningar
sinnebilda väl också hans egna instinktmässiga
pejlingar av andra själsdjup, hans egen karak-
786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
