Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
pejlar några sällsynta djup; men
personskisserna räcker gott som underlag för
scenframställning. Man kan nog säga att detta är den
pjäs av Kjeld Abell där förhållandet mellan
bild och ord bäst balanserats. Det visuella
dominerar i symbol- och kavalkadscenerna på
Himmelsberget, som kan betraktas som prolog
och epilog till de realistiska scenerna i
Silkeborg, där dialog och mänskogestaltning är
huvudsaken.
På Himmelsberget — 147 m. ö. h. — får
epoken 1905—43 svepa förbi i snabbt
sammandrag. Studenten — det är två studenter men
bara en som håller sig (nationellt) vaken —
kommenterar från sin utgångspunkt detta
skede, vars för dramat viktigaste datum är den
29 augusti 1943, då illusionerna om Danmark
som "mönster"-protektorat definitivt
skingrades och kamplinjerna klarnade. Det är scener
av patos och poesi men också ironi. Rune
Carlstens regi utlämnade småborgarna i familjerna
Birkelsen och Martinsen-Smith till löjet; ibland
väl grovkornigt, men det må så vara.
Betänkligt var att varken Fredsängeln eller Studenten
här fyllde sin funktion. Eva Stiberg var en
retlig och indignerad ung vit dam; det vart
ingen stor och ädel klagan (hon var mer till
sin fördel i slutscenen). Och Calanders student
föreföll bra litet berörd av det hela. Rösten
bar inte ut, och han hastade genom texten med
bibehållet jämnmod. Det var synd, för i denna
roll reflekteras hela dramat: här kommer det
än på vidd och lyftning. Studenten är, så att
säga, kontaktman mellan människorna och
historiens och naturens makter. Det var den
uppgiften som inte var löst här. Men skyarna
kom svepande över Härje Ekmans storlinjerade
berglandskap med stigen slingrande ned från
det flaggprydda utsiktstornet. Himlen melerades
djärvt, i mörka toningar; sönderslitna
fantasifigurer — det kunde likna en jätte i
pickelhuva och slängkappa eller en tankprofil
-—-eller barnsliga molntottar i de ljusa
mellanstunderna. Sällan, om någonsin, har man sett
ett natursceneri så levande, så meningsfullt.
Himmel och jord gav dramats eko i skiftande
bildspel.
Öppningsscenens datum är just den 29
augusti, och då kommer Git till världen,
Mar-tinsen-Smiths dotter och studentens guddotter.
Hennes konflikt är olöslig: Carl Otto, för vars
skull hon en gång velat skiljas (nu är hon
änka), kommer igen som tysk officer. Anna
Lindahl visade mycket vackert kurvan i denna
kvinnas utveckling, vars väna flickaktighet och
hjälplöst naiva villrådighet viker för aningen
om vad striden gäller. Hon spelade fint med
halvtoner; också hennes stumma scener fick
mening och innebörd. Mot denna centralfigur
står systern Thyra, klar och skarp i konturen.
En originell variant av Kjeld Abells upproriska
kvinna. En slags kverulant. Att hon blir
anti-nazist och inte motsatsen hänger samman med
att hon stannat kvar i familjen och sätter in
kritiken just här. Birgitta Valberg fick i början
av middagsscenen inte fram det hon skulle, och
hennes aktion svarade faktiskt inte mot
pojkarnas omdömen. Men efter hand skärpte hon
sitt vapen; huggen skar hårt och precist. I små
glimtar kom också hennes förträngda
moderlighet i dagen.
Middagssällskapet, en Carlsten special, bjöd
på åtskilliga lustigheter, men ännu bättre hade
det varit om Åke Claessons befängt komiska
irritation fått verka mot bakgrunden av en
konsekvent genomförd realistisk småkonst, av
det slag Tekla Sjöblom gav ett utsökt prov
på. Sedan tas denne Martinsen-Smith om hand
av Gestapo och släpps igen på prov. Claesson
fick lika skickligt fram rollens andra sida: en
bruten man utan förmåga att orientera sig på
nytt sedan olyckan hamrat på hans port.
Orsaken till razzian är att dottersonen, Gits
pojke Jørgen, och dennes kamrat Lille
Ulrik-sen, råkat illa ut under illegalt arbete. Deras
vänskap får sin speciella färgning av att Lille
Ulriksen socialt hör till klassen under. Bengt
Eklund bestod honom allt av trofasthet. Men
hans sätt att nå personlig kontakt verkade
överdrivet, nästan sliskigt. I denna
föreställning tycktes det också som om Lille Ulriksen
var nära att komma bort som syftning. Det är
hans ord om den nya världen som ska
dominera i slutackordet.
Lille Ulriksen blir skjuten. En av de
dramatiskt mest innehållsrika scenerna är när Jørgen
ensam hör sorgmarschen, då det enkla
begravningsföljet passerar utanför. I den scenen
— som mitt i småborgarnas krets frammanar
visionen av "en Hær af Navnløse der aldrig
har ønsket et Navn" — gav den unge Christian
Bratt, som annars hade det rätt besvärligt, sitt
bästa. Det grep som ung oförlöst sorg. (Men
806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
