Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Lars Villius: Robinson. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LABS VILLIUS
ROBINSON
1
Tåget var på väg in till stationen och jag
lyfte ner handväskan från nätet. Järnvägen
följde stranden ett stycke: genom kupéfönstret
drog redan den friskare, salthaltiga
luftströmmen från havet, den drog in i den kvava,
svettluktande hettan i kupén och jag tänkte på
grönt vatten, badvatten. Jag tänkte på vågorna
som kom rullande in. Jag tänkte på hur det var
att gå ut och möta dem. Jag tänkte på att
hoppa i från båten ett par sjömil ut till havs.
Jag tänkte på svalkan i en kakelklädd bassäng.
Jag tänkte på Lis. Skjortan klibbade på
ryggen; det var lördag, jag kom en dag tidigare
än jag hade skrivit till Lis, men klockan var
bara tio och hon skulle säkert vara kvar på
hotellet. Tåget började bromsa in och
skramlade över växelspår; j ag såg ut genom fönstret
och kände igen mig: det bruna tegelmagasinet,
stationshuset, allén på höger hand. Tåget sög
bromsande in längs perrongen och stannade.
Jag gick ut på perrongen, ut i solhettan. Det
var fullt med folk, badgäster, luftigt klädda
i vitt, rött och grönt. På en bänk i närheten av
utgången satt tre män i mörka kostymer, med
slips och krage. De bröt av mot mängden. Jag
gick mot utgången. Plötsligt reste de tre
männen sig. Jag var på väg förbi när jag hörde en
av dem säga mitt namn, med frågetecken efter.
Jag stannade och såg på dem. De såg bistra
ut. Mannen längst till vänster sträckte ut sin
flata hand. Det låg en polisbricka i den.
— Det föreligger en utvisningsorder på er,
sa han.
Jag såg förbi dem längs perrongen. Det var
inte så mycket människor där nu. Ett växellok
höll på att köra några godsvagnar fram och
tillbaka längre bort. Mannen som talat sträckte
fram ett papper mot mig. Jag tog det: det var
precis som om jag redan kände till alltihop,
hade väntat det; ändå föreföll det omöjligt.
Jag begrep ingenting. På papperet stod bara,
förfärligt korrekt och jämförelsevis artigt, att
jag var utvisad ur landet. Jag skulle vara
utanför territorialgränsen senast klockan 12.00
söndagen den 4 augusti. Det var undertecknat av
utrikesministern.
— Ni har över tjugufyra timmar på er, sa
mannen.
Jag kände ingenting alls. Jag begrep
ingenting.
— Vad är jag anklagad för? frågade jag.
På vilka grunder ...
— Ni är främling här, inte sant? sa
mannen.
Det var prat. Det är sant att jag är född
utomlands, men det var längesen jag kom hit.
Ofattbart längesen. Jag såg rakt in i den andres
ansikte. Ögonen var ljust blå och stirrade tomt
och uttryckslöst på mig. Var hade jag sett dem
förut? Håret var en smula grånat vid
tinningarna. Han doftade svagt av någon sorts
eau-de-cologne. Jag tänkte idiotiskt på en herr-
826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
