Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Lars Villius: Robinson. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON
annons om 4711 som jag bläddrat förbi i
tidningen på tåget. Det gav mig ingen ledning.
Jag kunde inte samla tankarna. Jag såg på
de båda andra männen. De hade färdigknutna
slipsar och enkla, en smula skrynkliga
kostymer, den ene blå och den andre brun. Deras
intelligensfria ögon såg på mig, med ett svagt
uttryck av förakt och inbillad överlägsenhet.
Civilklädda poliser. Det var som om hjärnan
satts ur funktion för tillfället, jag kunde inte
hitta kontakten, inte kombinera och bedöma.
Jag kände solens obarmhärtigt vita ljus
återkastas från ett plåttak på andra sidan
bangården. Jag kände den fräna lukten av
upphettad metall. Jag märkte att perrongen nu var
tom på folk. Jag såg att växelloket med en vagn
framför sig var på väg mot stationshuset där
vi stod, på det närmaste spåret.
— Vad är jag anklagad för? frågade jag
igen.
Den grånade hade stått tyst och sett på mig;
nu höjde han på ögonbrynen och jag hörde
att han började tala; men växelloket som just
kom förbi dränkte hans ord i skrammel och
väsande ånga. Jag såg bara hans munrörelser:
det verkade idiotiskt när man inte hörde orden:
som om han stod och grimaserade. Så vände
de sig om alla tre och innan jag hann samla
mig hade de försvunnit in i stationshuset. Jag
kom mig inte för att springa efter dem.
Växelloket var nu på väg tillbaka, utan vagn. Jag
tog väskan och började gå, förbi det mötande
loket, genom de bortdöende efterverkningarna
av chocken och ut genom väntsalen. Jag kände
plötsligt att skjortan var genomblöt av svett.
Det första svaga stinget av verklig rädsla:
när jag kom ut på planen framför
stationshuset. Under ett träd borta i allén stod de två
männen. Den grånade var försvunnen, och med
honom chansen att få veta vad jag anklagades
för. Dessa män var bara underhuggare,
civilklädda poliser. Jag gick runt planteringen och
uppför den raka gatan mot hotellet. Det kunde
vara en tillfällighet att de stod där, tänkte jag.
Efter femtio meter vände jag mig om och fick
se de båda männen komma gående efter mig.
De såg ner i marken.
Inne i foajén på hotellet var det svalare. Lis
var säkert uppe på sitt rum. Jag behövde träffa
henne, verkligen; det hade varit förfärligt utan
henne. Portiern såg efter på tavlan om hennes
nyckel hängde där. Det var nummer 37. Den
hängde där: hon var alltså inte inne. Portiern
påminde sig att hon hade gått ut tidigt. Han
hade ingen aning om vart hon gått. Jag sa att
jag var hennes man, legitimerade mig, fick
nyckeln och åkte upp i hissen. Rummet var
städat. Det låg några av hennes saker framme.
Mitt porträtt stod på hennes nattduksbord.
Jag satte mig ner vid skrivbordet och
försökte koncentrera mig, samla kraft, tänka klart.
Jag kände att den klibbiga, kväljande hettan
reste sig som ett hinder. Tanken trubbades av,
som egg mot stål. Jag var fortfarande liksom
bedövad, som av narkotika i frukostgröten. Det
måste vara någon sorts idiotiskt skämt. Det var
barnsligt: jag hade inte lust att befatta mig
vidare med det. Men jag måste ha tag på Lis.
Hon låg säkert nere vid stranden och badade.
I breven hade hon skrivit att hon aldrig gjorde
något annat: det var för varmt.
Jag åkte ner, gick ut på gatan och fick en
bil. Vi åkte genom några smala,
kullerstens-belagda gator med små hus, nerför en brant
backe, förbi några villor och ut på landsvägen.
Bilen stannade vid busshållplatsen, framför
kiosken. Jag steg ur. Det är en kilometerlång
flack sandstrand. På höstarna stiger vattnet
och vågorna slår långt upp på land. I söder,
där sandstranden slutar, reser sig plötsligt rätt
höga klippor som också skjuter ut i en udde.
Vid storm har jag stått där ute många gånger
och iakttagit vågbildningen, sett hur vågens
skumvita topp längre ut blir för tung och
dråsar ner i vågdalen, hur det gröna vattnet
intill klippan är fyllt av skum som följer med
827
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
