Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Arne Häggqvist: Verklighetsbakgrunden till Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERKLIGHETSBAKGRUNDEN TILL "JERUSALEM"
för verkan denna lilla notis hade på hennes
fantasi och känsla skildrar hon själv så här:
... De hade alltså rest ut till Palestina, dessa
dalabönder. De hade för sin tros skull övergivit Sverige
och uppsökt det fattiga och ödsliga heliga landet, och
om allt detta hade jag ingenting vetat!
Jag visste ingenting om dem. Jag visste inte, om
de voro få eller många. Jag hade ingen aning om, att
de hade anslutit sig till en amerikansk sekt. Jag visste
ingenting om att de hade avhänt sig sina fäders jord
och lämnat all sin egendom till sina trosförvanter.
Men jag förstod att här mötte mig ett nytt stordåd
av de svenske, och jag lovade mig själv, att jag skulle
komma att skriva om det.
Det dröjde ännu hela tre år innan pennan
sattes till papperet för att skriva det första arket
på "Ingmarssönerna", men att händelsen i Visby
gjort ett avgörande intryck vet man: arbetet på
"Antikrists mirakler" började som genom ett
under gå lättare, redan några veckor därefter
beslöt sig Selma Lagerlöf för att fara till
Jerusalem, och i december 1899 packade hon och
"reskamraten" sina kappsäckar. Man tar nog
inte fel, om man förmodar att Selma Lagerlöf
nu längtade efter att se hur nåsböndernas
storslagna exempel i kristen offervilja hade utfallit
i verkligheten: om detta djärva praktiserande av
kristendomen hade visat sig fruktbringande eller
inte.
Såtillvida blev besöket en besvikelse som hon
fann luften het av strider mellan olika sekter
och religiösa riktningar, men att hon tyckte om
de svenska kolonisterna är säkert. Deras
inbördes enighet imponerade så att hon
tjugufem år senare i sitt tal vid ekumeniska mötet
i Uppsala pekade på kolonin som ett
mönstersamfund för frid och sammanhållning. Genom
att hon i ett par veckors tid fick tillfälle att
umgås med dalfolket lärde hon väl också känna
en direkt sympati för människorna själva vilket
— i förening med kontakten hemma i Falun
och ett kort besök i Nås — kan ha bidragit till
att vidga väckelsehistorien till den beundrande
bondeskildring det till slut blev.
Det radikala i Selma Lagerlöfs nya uppslag
till epos låg i förhärligandet av någonting
fredligt, icke-lysande och anti-krigiskt. Att
slutresultatet trots allt blev så pass traditionalistiskt
berodde på författarinnans egen böjelse för
traditioner och på att hon i det formella tog
hjälp av den gamla isländska sagan. Det
ursprungliga heroiska motivet, uppbrottet från
Nås till Jerusalem i trons tecken, kombinerades
med den hävdvunna vördnaden för nordiska
bönder som älskar torvan och håller fast vid
den. När så tillkom att Selma Lagerlöf både
genom föräldrainflytande (fadern hade varit
fientlig mot läsarna) och egen kritisk läggning
kände sig böjd att noggrant och skeptiskt pröva
den psykologiska innebörden av omvändelsen,
måste där uppstå en dubbelhet som ofta nog kan
kännas som en splittring eller osäkerhet. De
som läser "Jerusalem" är osäkra om vilka som
hade författarinnans största sympati: de bönder
som reste eller de som stannade kvar. I själva
verket är det ganska säkert att hon själv var
osäker: hon beundrade dem som hade mod att
bryta upp och beundrade dem som inte kunde det.
Den 31 december 1898 stod novellen
"Gudsfreden" att läsa i GHT, och det visar sig att
Selma Lagerlöf redan här har de väsentliga
dragen färdiga av dén bondetyp som tre år
senare framförs i "Jerusalem". Ingmarssönerna,
redan nämnda vid sitt namn, beskrivs med sitt
karakteristiska utseende: rödaktigt hår, tunga
ögonlock och ett stramt drag vid munnen, och
ättens heder anges som ett rättesnöre för
ättlingarnas handel och vandel. Detta är alltså
långt före resan till Jerusalem och besöket i Nås,
och man ser tydligt hur Selma Lagerlöfs
bondeideal både innehållsligt, i karaktärstypen, och
stilistiskt, på det sätt hon berättar om sina
figurer, härstammar från den isländska sagan.
Det finns en tillsats av kristendom, kyrklighet
och allmän etnologisk miljö som kan vara
kalkerad på Dalarna, men skildringen är icke
uttryckligen lokaliserad. Det är den inte heller
845
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
