Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Jan Parandowski: Möte med James Joyce. Översättning av Marika Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN PARANDOWSKI
MÖTE MED JAMES JOYCE
Inte många länder har kostat på sig en
översättning av "Ulysses". Men nu är det alltså
Sveriges tur att konfronteras med det kaos av
intryck denna hemlighetsbräddade bok bjuder.
Liknöjd kan ingen stå inför ett litterärt
evenemang av denna art. Jag kände en verklig
glädjechock när jag på en bokhandelsdisk i
Stockholm råkade få se den tunga volymen på
ett för mig likväl främmande språk, och minnet
av mitt enda möte med James Joyce steg åter
levande upp inom mig.
Det var i Paris 1937. Han hade infunnit sig
till ett av den pågående Pennklubbkongressens
plenarsammanträden. Jag såg honom komma
in på Théåtre Jouvets scen, dit kongressens
presidium förlagts, såg honom vackla eller
snubbla, så att han säkerligen skulle fallit om
inte en av kollegerna — jag skulle tro det var
Malraux ■— skyndat till och stött honom. Han
var redan då nästan blind. Hans ärende befanns
vara påtalande av den censur som "Ulysses"
varit föremål för: särskilt hade det
amerikanska pryderiet tagit anstöt av episoden
kring Nausicaa. Våra kamrater från Förenta
staterna lyssnade litet förläget till honom,
medan italienarna myste: strax förut hade de
själva fått känna på Guglielmo Ferreros skur
av anklagelser mot fascisterna, som bränt hans
böcker.
Då Joyce inte själv kunde läsa upp sin
filippik, hjälpte honom en av hans landsmän,
medan han, sittande vid presidiebordet,
trummade med fingrarna på dess röda kläde liksom
för att markera sin egen prosas rytm. Så fort
läsningen var slut, reste han sig, återtog sina
papper och trevade sig ut genom
teaterkulissernas dunkel. Jag räckte honom handen för
att föra honom till någon ledig plats nere i
salongen, men han avböjde och tog min arm.
— Låt oss gå ut. Jag hör att ni inte är
fransman, sa han, lite otålig över att inte genast
kunna gissa varifrån jag kom.
Min upplysning lämnade honom emellertid
likgiltig. Han ville helt enkelt inte vara ensam.
Jag anmärkte för att öppna samtal:
— Kanske la ni märke till att kongressens
presidium uppe på scenen omgavs av dekoren
till Giraudoux’ succépjäs "Elektra"?
— Nej, sa han. Giraudoux intresserar mig
heller inte. Han tillhör en föråldrad skola. Jag
vet mig aldrig ha mött en så på en gång
briljant och tråkig författare.
Nå, det var klart nog att mästaren till
"Ulysses" inte skulle kunna sentera mästaren
till "Elpenor" m. m. Joyce övergick också
omedelbart till att tala om annat, om
"Odyssén", och kom på gott lynne då han erfor att
detta verk hos mig hörde till dem som alltid
fanns inom räckhåll.
— Det hör inte till vanligheten, sa han, men
så kom plötsligt och häftigt frågan: Hör ni
också till dem som menar att jag varit
skamlös då jag begagnat mig av den dikten som
förebild?
Han inväntade inte mitt svar. I stället drog
han mig med sig in på en anspråkslös liten
bistro, där man enligt hans uppgift fick äkta
orvietovin.
851
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
