Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
av fakta och ha underskattat faran av ett
otillräckligt behärskat vetande. Grundpelaren
i hans tro var först och främst tanken att
"vad människan rätteligen bör studera är
människan". Förmodligen överskattade han den
mänskliga förmågan att tillgodogöra sig
kunskaper utan medfödda förutsättningar. Han
själv, som var son till en professionell
kricket-spelare och en tjänsteflicka, hade förtjänat
sina första pengar som synnerligen ungdomligt
biträde i en manufakturaffär, och han hade
fått läsa sig själv fram varje tum av den
väg, som förde honom till Imperial College
of Science i London.
Hans plebejiska härkomst och uteslutande
vetenskapliga utbildning får, skulle jag tro,
närmast hållas ansvariga för de två stora
lakunerna i hans plan för människans framtid —
å ena sidan det absoluta avsaknandet av
andliga värden (snarare än förnekandet av dem),
å den andra ett nästan lika fullständigt
bortseende från, ehuru inte förakt för, den
aristokratiska principen i ett civiliserat samhälle
och dess kulturella bidrag till livets konst.
I detta avseende utgjorde han en motsats till
D. H. Lawrence, som också var en man av
folket. Wells skulle inte ha skrattat åt
påståendet att "gudsfruktan är alla dygders
upprinnelse", men han skulle ha försökt
rationalisera bort det med hela skärpan hos sin
förnufts-mässigt lysande, logiskt klara tanke. Från hans
materialistiska ståndpunkt sett var religion
ingenting annat än primitiv magi. Likaså tycks
han ha kunnat hålla sitt liv och sitt
författarskap fritt från estetiska njutningar, som om
de sköna och tillämpade konsterna likaväl som
uppskattningen av dem och den glädje de kan
bereda ingenting annat vore än ett vackert
skum på tingens yta. Förmodligen gjorde han
rätt i att under hela sin bana hävda att det
viktigaste måste sättas i första hand och att
det allra viktigaste människan har att göra är
att försätta sina fysiska och psykiska krafter
i harmoni med sin omgivnings, att skaffa sig
de kunskaper, som behövs för att samhället
skall kunna lösa problemet: hur skall individen
kunna leva i fred med sig själv och med andra
människor på sin planet?
Trots dessa blinda fläckar i sin intellektuella
make-up var han under sin livstid (och förblir
säkert långt efter sin död) en utomordentligt
kraftfull och medryckande reformator av andra
människors åsikter och ideal. Trots allt det
vårdslösa i sitt författarskap — han hade för
mycket att säga för att ge sig tålamod att säga
det så väl som möjligt — och trots sina tvivel
på äldre dar att saker och ting verkligen skulle
sluta så bra som han ursprungligen trott —
erbjöd han åtminstone min generation en
tro på mänsklighetens framtid och även det
hopp som behövs för att göra en sådan tro
möjlig.
Hur mycket av denna tro och detta hopp,
som överlevt andra världskriget och står sig
även i atomåldern, det vågar man ännu inte
gissa. Ohälsa drabbade Wells när han som bäst
behövt sin medfödda optimism och all sin
visionära kraft för att möta de farhågor, som
denna andra katastrof framkallat. Det vore
orätt att döma honom efter den olyckliga
skepticismen i hans sista uttalanden eller att tro att
han förlorat det mod, som uppburit ett helt
livs övertygelse. Visserligen är det just nu allt
annat än lätt att tro på hans utopiska framtid,
men man kan fråga sig om det någonsin varit
särskilt enkelt.
Före 1800-talets början tycktes det mycket
enklare att tänka sig guldåldern någonstans
i det förflutna. Wells, som ärvt den viktorianska
tron på utvecklingens obegränsade möjligheter,
daterade den till framtiden — en belöning, som
stod att vinna, inte ett paradis, som inte längre
kunde återfås. Han fann det utan tvivel lättare
att blicka framåt mot vad som kunde komma
att hända än bakåt mot vad som hade varit,
mot sina egna tidiga missräkningar. Framtiden
860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
