Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
hade ända sedan hans pojkår legat ljus
framför honom, framtiden tycktes honom ännu på
ålderdomen rymma underbara möjligheter.
För de flesta tillhandahåller emellertid nuet
allt de kan eller vill ta itu med, och det
förflutna och dess minnen allt de låter tanken
dröja vid. Få män och kvinnor har som Wells
haft gåvan att sätta människans slutliga bästa
före sina egna intressen och förehavanden —
ännu färre kan allvarligt engagera sig i en
avlägsen framtid och ge sig in på att skapa
möjligheter att förverkliga den. I detta
avseende var profeten Wells, med sitt hoppfulla
budskap till oss och våra barn och barnbarn,
som alla profeter, en ropandes röst i öknen.
Rösten slungar ut sin maning, men det
ankommer på dem som lyssnar att förvandla öknen
till en blomstrande lustgård.
Det är som jag ovan sade svårt att tänka sig
att Wells inte längre är en levande röst, som
återkallar oss till ordningen, upplyser oss om våra
skyldigheter och uppgifter och gör oss rustade
för resans nästa etapp. Jag träffade honom
endast två gånger och kan inte göra anspråk
på något av strålkraften i den varma vänskap
varav så många män och kvinnor ur en äldre
generation än min blev delaktiga. Men trots
att jag förutom läsningen av hans böcker bara
har dessa båda tillfälliga sammanträffanden att
falla tillbaka på — en tennisbjudning på landet,
där hans absurda krumsprång beredde oss stort
nöje, och ett möte i en litterär salong i
London hos den stora värdinnan lady Ottoline
Morrell — tycker jag det är som om jag känt
honom hela mitt liv. Många människor måste
som jag betraktat hans död som en personlig
förlust. Hans intima vänner kan kanske finna
en tröst, som han själv aldrig uppnådde, i några
rörande rader, som han skrev för fyrtio år
sedan om känslorna vid våra käras bortgång:
Det tomrum de efterlämnat ger mig en föreställning
om vad som inträffar, vad som kan inträffa när den,
vars tankar alltid är nära ens egna, den, som rör
sig i samma banor som man själv och lyser upp
strömmen av vardagliga händelser omkring en genom
att ge den en mening och genom påminnelser om
kamratskap — inte längre finns. Den tro som uppstår
ur kärlek måste till slut segra över tomrummet. Om
det finns något värde i att tro måste det ligga här,
där vi står övergivna och isolerade, ansikte mot ansikte
med en värld, från vilken ljuset har flytt och lämnat
den dyster och främmande. Vi lever för att samla
erfarenhet och för släktet; dessa individuella
mellanspel är bara en hjälp i det programmet; det ombonade
värdshus där vi älskande möttes och förfriskade oss
var bara en rast på resan. När vi har älskat så
intensivt man kan har vi vunnit ut det bästa av varandra.
För att hålla fast vid liknelsen med värdshuset — vi
får inte dröja kvar för länge vid brasan och vid vårt
vin. Vi måste gå ut till nya erfarenheter och nya
äventyr. Döden kommer för att skilja oss, visa ut oss och
sätta ner oss på vägen igen.
Den inställningen, det intensiva begäret efter
"nya erfarenheter och nya äventyr" svek aldrig
"H. G.", och den saken höll hans tankar unga,
spänstiga och rörliga nästan ända till slutet.
Därför att han både i sitt liv och sitt
författarskap gav detta intryck av evig ungdom är det
svårt att sätta sig in i att han blev gammal och
att han nu är död. Det kommer lika mycket an
på dem som läste honom och följde honom
i hans böcker, som på dem som kände och
älskade honom i livstiden, att åter ge sig ut
på den väg han försåg med vägvisare åt oss.
861
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
