Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Jan van Huysums Blomsterstykke. En Buket
fra Henr. Wergeland til Fredrika
Bremer. Kristiania 1840.
"Jan van Huysums Blomsterstykke" är på
sätt och vis en beskrivning av en tavla. Men
den som fört pennan var i vida högre grad
blomsterälskare än konstdyrkare. Intrycket av
måleri är i det närmaste obefintligt. Det
existerar i världslitteraturen få mera friskt levande
blommor än dessa Wergelands, som är
avbildningar av en avbildning och borde vara
skuggan av en skugga.
"Jan van Huysums Blomsterstykke" är vidare,
från en annan synpunkt sett, en romantisk
versberättelse med insprängda prosapartier; genren
är numera omodern. Den historiskt
bevandrade kan fullborda klassificeringen med ett
påpekande av att där finns suspekta likheter med
Tiecks besjälade blommor. Och romantikens blå
blomma har för länge sedan vissnat, alltså...
Emellertid stämmer inte slutsatsen med
verkligheten. Wergelands lyriska berättelse tillhör
inte den döda litteraturen. Det bästa beviset
för den saken är, att man inte kommer sig för
med att mobilisera den historiska apparaten.
De tidstypiska dragen är så barnsligt
uppenbara, att det blir genant att påvisa dem. De
sjunker undan i intresselöshet vid sidan av den
vulkaniska vitalitet, som präglar de väsentliga
partierna av dikten.
Kanske vore det rättare att säga: den
vulkaniska vitalitet, som man förnimmer bakom
dikten. Det må vara i princip aldrig så riktigt
att man bör skilja mellan ett litterärt verks
beskaffenhet och dess upphovsmans; i
praktiken visar det sig nästan ogörligt att hålla
Henrik Wergeland isär från hans dikter. Det
går inte att utestänga Wergeland själv, när
man läser "Jan van Huysums Blomsterstykke".
En nutida recensent är nästan lika illa ställd
som de dåtida. Bedömningen av Wergelands
verk blev för dem alltid en bedömning av
Wergelands person.
"Jan van Huysums Blomsterstykke" är skrivet
av en naturens älskare, en öm och våldsam
älskare. Wergeland nöjde sig inte med att ha
naturen utomhus; han drog den in i sitt rum.
Där fanns det lövruskor och blomsterkvastar,
fåglar fladdrade omkring, snokar och rudor
fanns i glas, och på golvet hoppade hans kanin
och hans hund. Wergelands känsla för naturen
bestod inte i att försänka sig i dess stämningar
som i ett bad; han älskade med oupphörlig
låga dess enskildheter. På ett rosenblad har
van Huysum målat en daggdroppe;
beskådandet av den utlöser hela Wergelands beundran-
Dette, at den evigt spiller,
evigt mæt af Glands sig runder,
evigt fylder sig og triller,
—■ det er Under over Under,
Den entusiasm, som Wergeland känner, är
så stark, att den nästan blir outhärdlig. Han
måste tala, "saa nødvendigt som at Brystet /
stønner, naar det bliver krystet". Samtidigt har
han en stark förnimmelse av att denna
mänskliga beundran är för grov för sitt föremål, att
den med kärlekens vilda brunst dräper den
älskade. Wergelands önskan att vara ödmjuk
och varlig kämpar med hans våldsamhet;
spänningen i denna motsättning lyfter och bär
dikten.
I Wergelands känsla för naturen fanns som
en beståndsdel ett erkännande av dödens
naturlighet. Bland växterna i sitt rum hade han en
dödskalle. Den vackra blomman är förgänglig;
just därför bör den —- så känner Wergeland
det ibland — få leva sitt korta liv till slut
ostörd. Betraktandet av van Huysums tavla
utlöser inte bara beundran; Wergeland får också
ett intryck av att det är något abnonnt i denna
konserverade blomsterfägring. Hans
känsloreaktion är komplicerad:
Malte Blad, som vil sig hæve!
Fagre Blomsterliig, som leve!
862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
