Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
men van Huysum slänger sina dyrbaraste
ägodelar för hans fötter och skär av
blommorna; därigenom vållar han Adrians död.
"Der er ingen voldsommere, hensynsløsere,
selvkjærligere Lidenskab end Kunstnerens.
Den kjender ikke Grændser, Ret eller Synd.
Den griber efter sin Lysts Maal med
Gigantarme, fordi den troer den har et Gudehjerte."
Detta är Wergelands egen erfarenhet. Han
har understrukit synpunkten om det farliga
i konstnärsnaturen genom en bifigur. Bland de
vilda vallonerna, som stormar den lilla
holländska staden har han stoppat in den spanske
målaren Alonzo de Tobar; denne är den
grymmaste bland de grymma, därför att han inför
Murillos mästerverk känt, att han aldrig kan
måla något lika storartat. Det ligger i detta en
glimt av skarp psykologi, som förvånar hos
den eljest i sin syn på människor föga
insiktsfulle Wergeland. Men också i Alonzo har han
tydligen lagt ned en möjlighet, som han känt
inom sig själv.
Jan van Huysum, som skär av de vackraste
blommorna — det är dramat i Wergelands
naturupplevelse i koncentrerad form. Hans
fina sympati lät honom leva sig in i växternas
liv, hans våldsamma konstnärslidelse ryckte
dem till sig med gigantarmar.
Wergeland var på det hela taget ovanligt
fri från skuldkänslor, men slutet på
blomsterstycket visar, att de kunde göra sig kända.
Jan van Huysum blir besynnerlig efter
händelsen med Adrians blommor. När de vissnat,
begraver han dem på kyrkogården. Han stänger
sig inne och målar på denna enda tavla, som
aldrig tycks honom bli fullkomlig nog. Han
har fått för sig att han endast genom att göra
den till ett absolut mästerverk kan försona
den döde Adrian. Till slut lyckas han; därför
är, anmärker Wergeland, detta blomsterstycke
bättre än alla andra.
Ett av de ytterst få ställen, där i övrigt
tanken på en fullgjord försoning förekommer hos
Wergeland, finns i en av de skimrande dikterna
till hans hustru. Det passar; känslan för
kvinnan och känslan för naturen var hos Wergeland
så likartade och så våldsamma, att han i
förhållande till båda kunde känna sig ha hopat en
skuld. Sålunda är "Jan van Huysums
Blomster-stykke" inte bara en tavelbeskrivning och en
romantisk berättelse; det är en av Wergelands
djupast upplevda dikter. Örjan Lindberger
Avsked för det heliga landet. Akvarellerad teckning av E.
Tydgren 1863. Nordiska museet. (Se artikeln s. 844.)
864
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
