Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Diktonius
Olof Enckell: Den unge Diktonius.
Wahlström & Widstrand 1946. 12:50.
Elmer Diktonius: Hård början. Wahlström
& Widstrand 1946. 5:75.
Den brist på biografiskt intresse och
därmed också på biografier som är typisk för de
nordiska litteraturerna (möjligen med
undantag för den danska) har hittills gjort alla
försök att någorlunda uttömmande analysera
ännu levande diktare till sällsyntheter. Det är
inte så i Frankrike och England, där
egenartade författare som Joyce, Eliot eller Valéry
redan i livstiden haft tillfälle att informera
och ställa dokument till förfogande för ett
flertal uttolkare. Om någonting skulle kunna
åstadkomma en ändring hos oss vore det väl
just våra moderna författares relativa
svårtillgänglighet. Det måste ju betraktas som
slarv att så att säga låta nycklarna falla i sjön
— eller "i gräset i hallonbacken" — när det
nu finns nycklar. En ändring skulle också
kunna ge diktaren någon kompensation för
den beklagliga tågordning som hittills bestämt
att han, som Frödings magister Blasius, skall
befinnas acceptabel först när han är "död och
stum".
Få svenskspråkiga diktare torde i sin
ungdom ha ansetts så "ond och dum" som Elmer
Diktonius, och vad värre är: hans
ungdomsdiktning, delvis även hans senare diktning, har
i sitt suveräna förakt för all konventionell
vackerhet inte förlorat förmågan att chockera.
Det som stöter en skjuter man gärna åt sidan.
Skulle man efter några år finna skäl att ta
fram det till beskådande igen och då finna att
det fortfarande hårdnackat är sig självt och
vägrar att låta sig civiliseras, kan det hända
att den undermedvetna självbevarelsedriften
träder i funktion och man alldeles glömmer
det. Det är möjligt att det är någonting dylikt
som har hänt Diktonius i Sverige. Det är inte
uteslutet att Björling för närvarande är mera
läst än han av vår yngsta generation — fastän
det borde finnas god plats för båda dessa den
moderna diktens åldermän.
Med sin ypperliga biografi "Den unge
Diktonius", som skildrar författarens väg genom
de svåra åren fram till "Stark men Mörk",
hans tionde bok, har Olof Enckell i själva
verket slagit två slag, ett för Diktonius själv
och ett för biograferandet som sådant. Vad
har vi för nytta av legendbildningar? Sådana
finns det gudi nog av, och hur de än kritiskt
synas i sömmarna, har de en tendens att hålla
sig genom tiderna. En eventuell
Diktonius-legend har vi på detta sätt undgått. Enckell
har visat att man även hos oss kan fota en
framställning på i tiden närliggande fakta och
ägna dem en inträngande analys på samma
gång som man undviker panegyrik och går
till väga med all möjlig diskretion. Av största
intresse i detta sammanhang är porträttet av
den även i Sverige "mångälskade och
mång-hatade politiska signaturen O. V. K.", alias
Otto Ville Kuusinen, revolutionären och
mång-frestaren, sedermera Terijoki-marionetten, som
för den unge Diktonius’ utveckling kom att
spela en avgörande roll, avgörande ända
därhän att han så småningom kände sig tvungen
att lägga oket av sig. De långa brevutdragen
är inte bara mänskligt intressanta, de visar
även Kuusinen som en i tiden kanhända genial
man —• ty det finns även en genialitet som inte
står så att säga på sidan om tiden utan är
intimt knuten till den, till ett decennium eller
kanske bara till ett par år. Kuusinens tid var
den virulenta världsrevolutionära tankens, och
den blev som känt inte synnerligen lång. Få
dokument torde på ett så klart och genomtänkt
sätt åskådliggöra den radikala estetiken — ty
det är huvudsakligen om estetiska spörsmål
4 blm 1946 x
865
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
