Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
född", eller "den evry-berömda" i stället för
"den vidaberömda" (eller "vittberömda"). För
den som känner den grekiska odyssén är det
onödigt, denne hör ändå ekot av
originalklangen genom de översatta epiteten; och på
den som inte kan grekiska tror jag inte det
verkar ett dugg, annat än onödigt krångligt.
Ett stort och intressant arbete är det likvisst,
verklighetsdräktigare än de flesta
samtidsromaner. Urgrund, övertidslighet. Och när man läst
den känner man sig långtifrån färdig med
Odysseus. Då först har lusten åter vaknat att
än en gång gå tillbaka och läsa den klassiska
odyssén på nytt, så mycket ljusare, så helt
annorlunda. Hur ofta väcks sådan lust av s. k.
trogna översättningar? Ebbe Lindé
Den eviga midsommarnatten
Vilhelm Moberg: Brudarnas källa. Bonniers
1946. 7: 50.
Vilhelm Mobergs nya bok, "Brudarnas källa",
har till undertitel "En legend om de bofasta".
De bofasta, det är i detta fallet de döda, och
Vilhelm Moberg har tagit upp den gamla
folkliga föreställningen att de döda som ett slags
naturväsen leva kvar i den jord som har tagit
emot dem och att de vid de stora högtiderna
alltid äro närvarande vid de levandes
guds-tjänstfirande. Och gudstjänsten det är i
"Brudarnas källa" dansen och leken, som på
midsommaraftonen går kring majstången på den
gamla lekvallen i Algutsboda, där spelmannen
sitter på sitt spelmanssäte i en gammal ihålig
ek, och där flickorna ibland i ljusningen få ett
angeläget ärende till den källa, vars uråldriga
namn antyder att den sedan urminnes tid har
fått tjäna samma ändamål. I den natten bli alla
tider till ett enda "nu", alla midsommarnätter
bli till en enda larmande midsommarnatt och
alla spelmän som ha skött spelverket bli till en
enda spelman. De döda dansa bland de levande,
och de levande identifieras med de döda,
midsommardansen avslöjar sin karaktär av
hedniskt offergille till växtlighetsgudens ära,
midsommarstången framstår som en blodröd
fallossymbol, dansen blir den högtidliga vandringen
medsols runtom offerplatsen, och de små
snedsprång, som allmogen av gammalt inte räknar
så noga med under denna natt, och som
nödvändiggöra tvagningarna i den källa som gör
gjord gärning ogjord och midsommarbruden
till en ärbar mö, bli till den rituella
sexual-orgie, genom vilken växtlighetsgudens folk ville
visa sin herre hur han skulle bära sig åt för
att giva kvinnorna barn, för att föröka
boskapen, fylla ladorna med korn och göra
stammen talrik och mäktig. Fyra spelmän träda
fram ur spelmännens rad. Alla ha de tagit sin
första jungfrudom i den eviga
midsommarnatten och alla ha de i samma eviga
midsommarnatt mött en bråd död på den gamla
lekvallen. Alla äro de, tycks Vilhelm Moberg
mena, endast olika inkarnationer av en och
samma person, de äro Anders Eriksson från
Algutsboda av evighet och i evighet. Och stenen
som forntidens bockhornsblåsande spelman
inte vågade kasta när hans älskade såsom det
utsedda jungfruoffret dränktes i källan och
upphängdes i den heliga eken, den stenen
kastar 1900-talets spelman, som gnider fram
vals och hambo och schottis på sin fiol, driven
av en plötslig, oförklarlig våldsimpuls, och den
når äntligen sitt mål, då den i den eviga
midsommarnatten krossar en mans sköra
tinningben.
Det beror säkerligen mycket på
recensenterna själva, på deras kynne och lynne, hur de
komma att bedöma "Brudarnas källa". Vid en
konferens kritiker emellan skulle yttrandena
möjligen kunna falla på följande sätt. Den
ogine recensenten: "Mobergs bok är med sina
fyra tavlor ur hembygdens historia, från
1900-talet, från peståret 1711, från Gustav Vasas tid
och från den nordiska fornåldern, ytterst väl
lämpad att skrivas om till ett skådespel och
uppföras vid något slags kulturell sommarfest,
och källan, som i mellanakterna välvilligt
pjoll-rar fram sina folkloristiska upplysningar, är
som skapad till conférencier." Den religiöst
orienterade recensenten: "Vad Moberg har
skildrat är mystikerns upplevelse av att tidens
ström stannar och att ögonblicket vidgas till
att omfatta alla evigheternas evigheter, detta
som Augustinus kallade ’Guds eviga nu’, som
mäster Eckehart menade då han talade om att
det inte fanns tid, inte rum, intet före och intet
870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
