Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
det förflutna långt allvarligare än undertiteln
låtsar om.
"Odyssén" är som man torde minnas utförd
i genombrutet arbete. Efter några sånger om
Telemakos’ färd för att leta efter Odysseus,
riktas strålkastaren mot denne, där han spolats
i land på faiakernas ö, sedan föras vi med hans
berättelse bakåt i tiden, o. s. v. Eyvind
Johnson har upptagit oeh mycket utvecklat denna
teknik, kanske överarbetat den, kunde man till
och med tycka, i det bestämda syftet att nå
parallellverkan mellan olika Telemakos- och
Odysseusepisoder. Efter mötet mellan den blyge
Telemakos och den unga men säkra Polykaste
följer mötet mellan den ärrige Odysseus och
den blygt intresserade Nausikaa, efter
dryckeslagsberättelser på ena hållet korresponderande
och kontrasterande sådana på det andra, o. s. v.
Överhuvud är arbetet starkt genomsatt med
parallella linjer — ej blott parallellerna
forntid-nutid och den gamle-den unge, utan många
fler; men liksom i den homeriska odyssén
samlar sig allt mot slutet i hemkomstens och
friarslagets väldiga syntes, här skildrad med
icke mindre episk vingbredd än i urdikten.
Har kompositionen likheter, så är det så
mycket större skillnad på fakturen. Den
homeriska odyssén är ett aristokratiskt arbete,
lakoniskt i ord och detaljer, verkande genom klang
och kurva, som bågflykten hos en avskjuten
pil, eller kanske en mås, med endast
sparsamma stolta men precisa bilder, som glimma
till någon gång, kastande ljus över
karaktärerna. Ej utan fog har den kallats för den
första riddardikten. Eyvind Johnsons odyssé
är demokratisk; intet mänskligt är denna
breda skildringskonst främmande, den skyr
inga ord, men spar dem heller ej; trots att det
rör sig om hav och sjömän, står det för mig
en doft kring skildringen, som fastmer är den
tunga eviga bondedoften av plöjd åker, svett
och människomöda. Och just denna jordiska
doft — starkare här än i andra Eyvind
Johnson-böcker, som jag läst — ger verket dess
tyngd och karaktär. Kanske kommer den
delvis från den mycket rika psykologiska
motiveringen, som var antiken främmande (greppet
att i text redovisa personernas tankar, ej blott
deras ord och handlingar, var ännu ej
uppfunnet), och delvis också från den utförliga
detaljskildringen med ekonomiska och
sociologiska faktorer som ständigt beaktad tyst bak-
grund. När Telemakos fullrustad går till
folkförsamlingen åtföljs han av tvenne hundar.
Hos Homeros berättas detta på en enda,
överraskande inskjuten, rad, där det starka visuella
intrycket strålar ut från ett enda oöversättligt
adjektiv, som ger oss djurens dröjande gång,
och därmed i andra hand också deras
högrest-het och majestät, att ej säga argsinthet — och
i ljuset av denna rad få vi en blixtvision av
Telemakos’ konungsliga anspråk och
mänskliga isolering. Det är en diktares trollkonst;
det är bra. — Hos Eyvind Johnson få vi veta
att det yrde stora loppor kring hundarna, när
de ruskade sig; att de slickade folk i ansiktet
och på benen, och enligt mångas mening borde
ha badats eller hållits i band; och att
Telemakos kallt räknat med att de skulle ge
intrycket att han numera bara hade vänner bland
djuren och sålunda väcka medlidande, en idé,
som inte var så dum, efter vad som visar sig.
Detta är något helt annat, det ger, säkerligen
fullt historiskt, torftigheten i denna joniska
vikingavärld, sätter den liksom jordfast bland
våra egna arbetarstugor; och det underliga är,
att även detta är bra.
Kanske tycker man, att det skulle skorra till
alldeles hemskt i växellådan, när denna
naturalistiska återberättningsteknik från vårt
århundrade skall tillämpas också på gudarna, vilkas
ingripande ju spelar stor roll i "Odyssén",
Men Eyvind Johnson låter sig inte förbluffa.
Han sätter ursäktande fingret på vederbörligt
ställe i den gamla sången, när det blir för
svårt, och påpekar, att så står det ju; och så
kör han på, och låter nymfen Kalypso dricka
så hon blir på sniskan och släpar håret i det
utspillda vinet under uppgörelsescenen med
den uppbrytande Odysseus, och Hermes
samtala med honom helt tanketungt som en annan
tänkande lantbrevbärare i en kolarkoja. Det
kan synas profant, och opposition har anmälts,
men det är följdriktigt. Gudarna och
människorna stå varandra nära i den homeriska
dikten, på dess heroiska plan. Så skall
närheten bibehållas även här på det naturalistiska
planet. — Mera betänklighet än mot
profanorden hyser jag för min del mot de
anknytningar till grekisk filologi, som författaren här
och där kastar ut som trossar, för att kvarhålla
förankringen vid den antika miljön. Såsom
när solen ofta kallas för heliosen, när han
skriver "basileosfödd" i stället för "konunga-
869
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
