Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
alltför intellektuell, akademisk och cerebral
författare för att kunna försätta sig tillbaka
till barnets nivå och gestalta dess upplevelser,
återge dess speciella syn på tingen.
Naturligtvis fångar han rent förståndsmässigt åtskilliga
glimtar av barnets väsen, sänker ned sin sönd
i barnasjälen och får upp ett intressant
material, som han lägger under luppen och
undersöker med metodisk tankeskärpa. Men allt,
nästan allt är sett och studerat utifrån, bär den
inträngande essayens och den fyndiga
aforismens kännetecken, inte den inlevande,
återskapande diktens. Den unika atmosfär som
omger barnets slutna, begränsade värld, de
drömmar som omvärva den, den fantasi som
omgestaltar den — allt detta, som endast är
intuitivt och konstnärligt gripbart, saknar man
i Olle Hedbergs berättelse. Men erkännas skall,
att anspråken ställas särskilt högt i Martin
Bircks, Tomas Lacks, Åkes och Stellan Petreus’
land. Här om inte förr lägger man alltså märke
till vad som fattas hos denne kvicke och skarpe
satiriker, denne linjesäkre etsare: de mjuka
mellantonerna, det skiftande dagerspelet, allt
det i tillvaron som är doft och färg och
poesi, romantiskt oförnuft, ogripbar och trolsk
fantasilek, spontan värme och öppet
barnasinne i ordets egentligaste mening. Utan
tillgång till detta återskapar man aldrig barnets
värld, är denna något för alltid förgånget och
förlorat!
Men även Olle Hedbergs eljest så klassiskt
klara, knappa och stringenta stilkonst har
denna gång sina skönhetsfläckar. Han kan
glömma bort, att "oskära" betyder beröva
något dess renhet, inte det rakt motsatta (s. 12);
han kan pendla mellan det kåsörmässiga, som
då han skriver (s. 27): "Det gick ett rykte att
hennes förhållande till öl och porter inte bara
var säljarens, och att hon och hennes man hade
äktenskapstycke" — och den
akademiskt-paro-diska kurialprosan i en mening som denna
(s. 249): "Lasse frågade naivt om faster
bestigit någon alp, men så var icke förhållandet."
Den sista satsen ger för övrigt i ett nötskal hela
den utvärtes barnskildringen i boken.
Enligt Olle Hedbergs och kanske även
allmänt gängse psykologi är denna anmälan
förmodligen en yttring av motsägelselusta,
avundsjuka och skadeglädje. Men måhända är den
lika mycket uttrycket för förargelsen över en
förhastad beundran, över att kanske ha
misstagit sig, för besvikelsen inför en författare,
som inte motsvarat de stora förväntningar man
ställt på honom, och som inte har varit
tillräckligt sträng mot sig själv. Att betrakta den
som utslaget av en strävan efter rättvisa och
sanning, vore förstås fariseiskt självbedrägeri.
Holger Ahlenius
Det fåordigas makt
Tage Aurell: Smärre berättelser. Bonniers
1946. 5: 50.
Kritikerfrågan, recensentplågan: ros eller
ris, betyg och värdering faller osökt bort sedan
man tagit del av Tage Aurells "Smärre
berättelser". Tacksamme läsaren har endast att
konstatera det mogna och självklara mästerskapet.
Den lapidariska knappheten i den tidigare
prosan har mjukats upp något, dock ej mer än
att de för Aurell lagstadgade 132 små,
gles-tryckta sidorna har utökats till 158 dylika.
"Smärre berättelser" måste följaktligen anses
vara en ganska stor bok, ty hos Aurell är själva
pauserna talande: bakom det knappa och
skenbart periferiska som berättas skymtar alltid ett
stort drama eller en komplex roman, tonar en
flerstämmig musik.
Liksom tidigare har också i den nya boken
motiven hämtats ur svenskt folkliv — att det
är värmländskt folkliv betonas naturligtvis inte
på något grövre sätt: det landskapsegna finns
där som doft eller klang. Till svenskt folkliv
har sedan gammalt hört präst och kyrka; de är
ofta med i livets svåra eller höga stunder, och
det är ju framför allt till dessa tragöden Aurell
dras. Författaren är starkt prästintresserad och
behärskar det klerikala gebitet till fulländning:
i två av de nya berättelserna är huvudpersonen
präst, för man får väl anta att Kilstadius
i "Jeriko ros" är en sjukskriven eller
suspenderad präst.
Men allt detta är yttre ting. Det viktiga är
de djupa toner som Aurell, med sin egenartade
känsloinlevelse och skarpa realistiska pregnans,
får att ljuda i själarna, hans slagruta för de
äkta tragiska konflikterna under ytan. Vreden,
874
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
