Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
hatet, självhävdelsen hos den stackars Enok
i "Intill helgsmål" besegras omärkligt av hans
medlidande med Elin (systern?), som kanske
har det värre, och förtonar i hjälplös
resignation när det kvällas och ringer till helgsmål:
"En liten barnslig och enfaldig ringning tycker
han ... Något mer till låt hade han tänkt sig."
Naken skam och stolt förtegenhet kämpar om
herraväldet i "Levande livet". Aurells mörka
humor gör sig mest gällande i den
tragikomiska "Jeriko ros", vars doft förvisso är
spröd och förandligat fin. Men humorn är
alltid närvarande, till och med i dialogen
"Grindstolpe" med dess kontrapunktik av bitter
dödsbetraktelse och grotesk underhållning.
Största spännvidden har dock bokens längsta
novell, "Vice pastor", såvitt jag förstår en av
Aurells finaste saker och därmed också en av
svensk litteraturs bästa i det korta formatet.
Den för tankarna till författarens tragedi i
sten-stil, "Martina", men är rikare varierad
stilistiskt. Skall självmördaren från bruket -—- han
var till på köpet kommunistiskt anstucken — få
jordfästas inne i kyrkan, som hans mor och
kamraterna önskar, eller utanför, som
socknens hävd bjuder — det är den fråga som
församlingens vice pastor får att ta ställning till.
Problemet verkar inte storslaget, det gestaltas
inte med stora gester, den som upplever det,
vice pastorn alltså, är en nitisk, allvarlig
människa, på sätt och vis sympatisk — fast med
drag av infantilism och förkrympthet — men
ingen stor personlighet eller vulkanisk själ.
Så som Aurell berättar historien blir den
ändå ett stort drama eller — om man så vill —
en stor predikan, om den gamla striden mellan
traditionens bud och hjärtats upprorskrav,
mellan bokstaven och anden. De två makterna
har mycket olika vapen till sitt förfogande —
anden nästan inga ord alls; den uttrycker sig
oberäkneligt och i det närmaste "stumt".
I novellen är den representerad främst av den
döde själv, en alldeles stum men oerhört
uttrycksfull roll, och av hans mor, vars största
replik är ett skrik i telefon — "och jag tror
aldrig jag har hört någon människa skrika
på det sättet", kommenteras. Traditionen har
i stället så mycket fler ord: färdiga, inlärda,
redobogna. Här breder den lakoniske Aurell ut
sig i mångordighet. Bara kyrkvärdens försåt-
9NH
TAGE AURELL
liga sätt att använda pronominet "vi" röjer
den skarphörde psykologen.
Men framför allt utspelas striden i vice
pastorns eget inre, och spänningen blir inte
mindre för att konflikten skildras som nätt
och jämnt medveten för honom själv.
Oerhört suggestivt bryter sig i pastorns
redogörelse för förloppet den protokollsmässiga,
inlärda, stundom värdiga prästerliga
ämbets-stilen mot abrupt uttrycksfullhet och stråk av
lidelse. Det finns ett djupt behov hos honom
att lyda hjärtats röst. Något mycket väsentligt
i honom anar dunkelt, att denna gång skulle
det vara rätt att bryta mot traditionen. Men
det inlärda har övertaget, och så svänger
kyrk-följet förbi den stängda porten. Det heter om
gravbetraktelsen att den "av någon obegriplig
anledning" blev "så tätt och smått skriven"
och om själva begravningen att den blev
"glanslös": intet av orden "steg och blev
förkunnelse, kom blott ner igen och klämde sig
utefter jorden".
Aurells berättelser slutar sällan avrundat.
875
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
