Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- December. N:r 10
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
Här som alltid är Sandgren bäst när han
uppger sin tidskritiska och teologiska ambition
och glömmer sig kvar i lyriska
naturimpressioner eller okonstlade skildringar av
drömmare och spelmän; hans zigenarprotest mot
tillvarons alla ofriheter tål inte att som i
"Legenden om lyckan" förstoras upp till
Hux-leysatir. Denna nya bukett av
"Skymningssagor" innehåller många vackra fragment, men
samlingen är i sin helhet på intet vis
överlägsen den förra och uppvisar ingen konstnärlig
nyodling. Den inledande sagan, "Johannes och
huldran", hör till de mest verkningsfulla och
bäst genomförda. Där sammanstrålar några av
de typiska sandgrenska motiven: konstnärens
motvilja mot vardagsmoralisterna och ägarna,
som ägs av sina egna ägodelar; drömmen om en
spontan kärleksgemenskap utanför beräkning
och samhällstvång; den ännu djupare längtan
efter ett rytmiskt uppgående i "livets tidvatten"
och insikten om att endast döden kan erbjuda
den möjligheten. Huldran har nått det
fullkomliga stadiet; så är hon inte heller människa
utan ett troll, d. v. s. en önskedrömmens
lekgestalt. Trollen kan leva utan skuld och
lidande, därför att de inte vet av någon
framtid eller något förflutet. Så får den romantiska
livsdyrkan än en gång löpa linan ut:
trollguldet är det riktiga guldet, huldran den ideala
kärlekspartnern, döden det fulländade livet.
*
Samtidigt har Sandgren utgett romanen
"Sjung, Clary, sjung!". Han har där återvänt
till en miljö och ett ämne han förut behandlat.
Vi får följa ett jazzkapells öden och äventyr
på berömmelsens väg från repetitionerna i en
vedbod till en succébetonad och radierad
avskedskonsert. Jazzextasens höjder når man
aldrig, det ligger som ofta hos Sandgren en
imma av svensk sommarnatt över trummorna
och saxofonerna, och här har dessutom
dragspelaren svårt att klara de synkoperade
finesserna.
Centralfigur är Clary, en jazzsångerska som
snabbt når popularitet och stjärngager.
Romanen vill väl skildra hur hon utvecklas och blir
medveten om sin egenart och sitt värde både
som konstnär och kvinna. Tyvärr bär boken
alltför tydliga drag av brådska. På annat sätt vill
man helst inte förklara ett och annat, för att inte
säga största delen. Werner Aspenström
Hedenvinds sagor
Gustav Hedenvind-Eriksson: Sagofolket som
kom bort. Bonniers 1946. 9: 50.
Åtminstone en av Hedenvinds nya
jämtländska sagor har undertecknad hört
munt-ligen berättad ungefär på platsen, nämligen
"Käringkroken", som handlar om hur det s. k.
jämtländska haket kom till. Men då var det
inte Hedenvind som berättade, och hur
annorlunda lät det inte: ungefär som en
lantmäteri-historia med bakgrund i unionskrisen, hur
ill-listiga norrbaggar söp svenskar fulla, så att de
inte såg hur de tubbades öster ut på kompassen
och först vid tredje dagens tillnyktrande
hittade väster ut igen till den riktiga,
nord—sydliga gränslinjen. Härigenom gick en av
Jämtlands bördigaste bygder förlorad för
svenskarna (hos Hedenvind är det omvänt). Det lilla
åskådningsexemplet visar att materialet
ingenting är utan fabuleringskonsten, och det visste
vi förr. Men inte ens fabuleringskonsten är
någonting utan den rätta berättartonen, och
såvitt jag kan förstå är det just i tonen
Hedenvinds styrka ligger. Det är framför allt den
som ger illusion av norrlandskök,
midvinter-kväll och en man som sitter i utdragssoffan,
framåtlutad med armbågarna på knäna och
ansiktet fladdrande belyst av elden. Och av
folk som kommer farande och öppnar dörrn
mot kylan så att imman slår vit ut i farstun.
Skall jag döma av det minne jag har kvar av
den första volymen jämtsagor, så är den nya
ännu bättre, tonen ännu mer långkvällsaktig
och ögat mera smålistigt plirande än förr.
Det börjar i urtiden bland folket som
skapade Offerdals jaktmagiska hällristningar och
hällmålningar och fortsätter ända fram till
Karl XII, Armfelt och Duved. Och i denna
sista saga måste man säga att en omisskännlig
heidenstamsk ton kommer till synes, en ton
som inte passar riktigt i stycke med de övriga
sagornas. Det är just därför man återvänder
till dessa tidigare med en viss jämförelselust.
Man tänker då på vilken mörk kliché den på
det hela taget ohumoristiske Heidenstam gjort
av det förflutna, en kliché och ett dystert
arkai-serande språk som gått oss så i blodet att vi
har svårt att föreställa oss medeltiden utan
svidande vaxdroppar på skinnet och
hednatiden utan snusk. Men vem vet om inte pietis-
878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0894.html
