Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
vandlar sig till inspiration. Det är nog inte
mycket tvivel om att där talar författaren till
"Människans slaveri" snarare än författaren
till "La Mandragola". Men också han är väl
värd att man lyssnar till honom, när han
berättar om verklighetssinnade politiker och
blomstrande, missförstådda fruar, vare sig de
lever nu eller levde då.
Lever nu gör Eric Linklaters italienske
soldat Angelo, och lever i högsta grad. Under
den märkliga period i det sista världskriget,
när italienarna slets åt alla håll av sina många
befriare och allierade från norr och söder,
upplever Angelo, den minst krigiske av män,
äventyr i tre arméer, hela tiden under stark
längtan hem till sin Lucrezia, sin by och
sin vingård. Runtom honom ödeläggs städer,
raseras broar, kalhuggs landskapen — Angelo
blundar ofta av förskräckelse, men överlever.
Vi får hoppas, är hans ena valspråk, och
tålamod det andra. Med dessa fänrik-stålska
sentenser är han alltså en man "utan begåvning
för mod", vilket hans regementschef inte
tröttnar att inskärpa hos honom. Angelo medger
det, suckar och går vidare.
Genom hela den löjliga, festliga eller makabra
krönikan traskar han, som ett slags Sven Duva
som sprungit ifrån bron och ändå till slut har
mer rätt än fältherrarna. Hans vänliga och
bildsköna ansikte och betryckt förnuftiga
kommentarer är den lugna och fasta punkten i alla
de livets, krigets och kärlekens befängdheter
som hopas omkring honom. Hur barock hans
värld än blir, håller sig Angelos omdöme om
den ändå lika sunt och stillsamt och inte alltför
sorgset. Det är han som ger styrsel åt de
fantastiska upptågen i denna sällsamma värld —
svarta börs-handlare med djupa teorier om den
fria distributionens betydelse, allierade
fotografer i groteska attacker mot klädsamt
kart-läsande generaler, krigsänkor med
internationell barnskara, monokelprydda spioner med
ärr från koncentrationslägren, och alla de
andra. Icke att förglömma ökenråttorna med
sina individualistiska tomteluvor och högst
konventionella livsfilosofi, ty Linklaters spex
har många boningar, och åttonde armén har
en plats där, likaväl som den tyska och
italienska.
Linklaters speciella komik — en slags
dår-humor som lever på understatement i stället
för överdrift — har blommat bättre än
någonsin i kontakt med detta i och för sig inte alltför
muntra ämne, den har blivit varmare och
djupare än när den roade sig med att karikera
fredliga anglosachsiska länder. Den har till
och med lyckats rädda något av
don-juanskimret åt hjälten, trots att han startar sitt
äktenskap snarast som den framgångsrike
älskarens motsats, med inte mindre än tre
gökungar i boet. Men han rehabiliterar sig på
det området också, liksom han till slut får
erkännande av sin engelske officer för att inte
sakna mod. Det är på sätt och vis moralen
i denna uppsluppet uppochnervända bok om
en tragiskt uppochnervänd tid.
»
Långsamt, ömt, sakligt och ändå förälskat
bygger E. Arnot Robertson upp bilden av en
liten bortglömd irländsk by, regerad av den
katolske prästen och av oräkneliga
generationers vishet och tyngd. En överflödande och
hjärtlig gästfrihet, en arkaiskt ceremoniös
artighet är den sida folket vänder mot
främlingar. Tätt bakom den ytan ligger oförsonliga
inbördes strider och oförsonligt politiskt hat,
mörk rädsla och envis hämndlystnad. Men
först när man har kommit bakom ytan, börjar
man att älska människorna där, börjar de att
betyda oändligt mycket för en.
Det är den erfarenhet två unga förälskade
människor gör, som kommer dit för tio dagars
semester, och för mycket mer än semester. De
har båda flytt från outhärdliga erfarenheter.
Han är stridsflygare och står inte längre ut
med att å yrkets vägnar mörda okända
människor i hundratal och se sina kamrater dödas
omkring sig; hon är fransyska, har varit med
om flykten från Paris och har lämnat sin man
där borta som kollaboratör. Allt detta ligger
bakom dem när boken börjar, och när den
slutar går de ut till samma ovissa liv igen: allt
som händer är bara att de läks från sina sår
och "får tillbaks sin rustning", som den unge
flygaren säger. Det irländska landskapet,
havs-spolat, grönt, orört, hjälper dem med sin
tystnad och sin friskhet, och den trygghet de finner
hos varandra, som älskare men också som
vänner, tar bort mycket av svedan från
minnena. Men slutligen är det vänskapen med de
886
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
