Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
okända irländska byborna som befriar dem.
Deras egna bekymmer får ett annat perspektiv
när de känner att de kan bekymra sig om
andra.
Byn griper in i deras liv, och de i byns.
Vägvisaren uppe i dess ena ända pekar mot
Dublin, och den drar åt sig alla de oroliga
ungdomarnas längtan till något annat och
vidare än den gamla byn och dess gamla sätt
att leva. När de två främlingarna lämnar byn,
har denna längtan blossat upp, med följder
som för byn måste se tragiska ut, men som
ändå pekar ut en riktigare väg. De två
handlingarna i boken sammanfaller i själva verket.
Den uråldriga fattiga byn har inget att hoppas
av framtiden men måste arbeta och hoppas
ändå; och det England dess båda gäster
återvänder till och tillhör hade i de dagar det här
är frågan om — blitzen 1940 — åtminstone
enligt författaren egentligen inget hopp kvar,
men måste ändå slåss och hoppas.
"Vägvisaren" är en av de allvarligaste och bästa
rent skönlitterära böcker om kriget från engelsk
ståndpunkt som kommit hit. Den har själv fått
sin styrka och sitt perspektiv genom den
idylliska, neutrala, rent mänskliga bakgrund som
det irländska fiskeläget ger åt världskrigets
svåröverskådliga dramatik. Kerstin Anér
Fransk romankonst
Francois Mauriac: Mot havet. Översättning
av Ann Bouleau. Tiden 1946.
7: 50.
"Les chemins de la mer" var en av Frangois
Mauriacs sista romaner före kriget. En fransk
kritiker har vetat berätta, att dess arbetstitel
först var "Mammon", men att efter hand som
berättelsen fortskred fick den för diktaren själv
en vidare innebörd och kom att handla om
något mera än den katastrof som penningen
framkallar i många människors liv. Men
utgångspunkten är alltså klar, densamma som
i de flesta av Mauriacs borrande själsanalyser
i romantragedins form: borgerlig
familjeegoism och penninghunger, stegrade till det
monomana och monumentala. Därvid måste
ständigt behållas i minnet, att den borgerliga
familjen i Frankrike varit en långt mer
framträdande social och ekonomisk faktor än hos
oss, en vida mer sluten och fanatiskt
sammanhållen värld, styrd av penningen, behärskad
av den och ofta tillerkänd en nästan mystisk
högsta domsrätt, vartill mer avancerad
skandinavisk bourgeoisie inte kan uppvisa någon
motsvarighet. Léonie Costadot heter en
aktningsvärd borgarfru i boken. Om henne
berättas det, hur hon för att tillförsäkra sina
söner deras hotade fädernearv inte skyr att
utplundra sin väninna Lucienne Révoulu in på
benen i samma stund som dennas make är
ruinerad och begår självmord. Men, förmäler
författaren, hon har inte njutit av de pengar
som upptagit alla hennes tankar vare sig som
en slösare eller som en girigbuk. Hon har helt
enkelt följt de principer som sedan
generationer inplantats hos franska borgardöttrar,
ordningens och sparandets beprövade
principer, som bjuda att man år från år ger ut
endast hälften av sina inkomster och placerar
återstoden så att riskerna fördelas och så att
man vid varje dödsfall kan "föra det spel mot
skattemyndigheterna som för var gång blir allt
svårare att vinna". Det är ingen vänsterradikal
hetsporre som nedskrivit detta utan den fromme
katoliken och storborgarsonen Mauriac, och
alla övriga olikheter till trots går det härvidlag
en snörrät linje från honom tillbaka till Balzac.
Inte heller behövs det några föregivet
marxistiska synvinklar för att konstatera detta, för att
fastslå, att Mauriac i "Mot havet" — såsom
den svenska titeln lyder — skrivit ännu en
studie, en av sina styvaste, mest
genomträngande och obarmhärtigt följdriktiga och
en av de bäst komponerade, i den borgerliga
familjens psykopatologi, där lastens och
brottets värld kastar in sin slagskugga.
I sin parallellisering av de två familjerna
Costadot och Révoulu, vilkas öden äro
inflätade i varandra, har Mauriacs roman avlägsna
likheter med "Les Thibault", men här är det
en helt annan hänsynslöshet över sceneriet och
demaskeringen, här öppnas mycket djupare
schakt ned i det undermänskliga, medan
undersökningsfältet är mer ytbegränsat och
författaren i sista hand rör sig med helt andra
kategorier. Den jansenistiskt anstrukne Mauriac
887
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
