Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
har främst velat skildra några varelser som
alltifrån barndomen befinna sig på vandring
mot ett okänt hav, där "den gränslösa lidelsen
piskar dem med sand och skum". Då de hunnit
fram dit återstår dem att gå under eller att gå
samma väg tillbaka. Två åldrande mödrar med
vardera tre vuxna barn — om några av dem
gäller väl, som om de flesta människor, att
deras liv är "en död väg som leder till
ingenting". Det gäller om de båda familjemödrarna,
som företräda olika varianter av kortsynt och
tyrannisk moderskärlek, där den enas stolthet
över äldste sonens älskarinnor och
kapplöpningstriumfer svarar mot den andras
martyr-och hjältinnepose vid sin förstföddes, den
inbillningssjukes stinkande bädd. Bakom det mer
eller mindre förklädda penningbegäret och det
förtorkade, snedvridna känslolivet hos dem
båda antydes ett sviket kärleksbehov, en
svält-född sensualism; grundtemat i "Ormboet" har
varierats även här. Det gäller vidare om de
två äldsta sönerna, ett par eländiga, tanklösa
medelmåttor, som i total omedvetenhet gå sin
döda väg mot ingenting: den bekymmerslöse
rucklaren Gaston Costadot och den
degenererade hysterikern Julien Révoulu, vars hela
livsintresse varit koncentrerat på sällskapslivets
plan, och som från den mondäna blamagen
och kraven på det nya familjeöverhuvudet flyr
in i sjukdomens och det kroppsliga förfallets
o ansvarighet. Det gäller väl till sist även om
den yngste Révoulu, Denis, den enda suddigt
tecknade gestalten i boken. Studieambitioner,
intellektuella intressen, behovet att svara upp
mot en väns ideella krav på honom, ja till
och med karriärsynpunkter, klassfördomar och
ståndshögfärd ramla av honom inför den
ekonomiska ruinen; han offrar allt detta för den
omedelbara materiella säkerheten genom
giftermålet med den plumpa, vulgära dottern till
förvaltaren, som till det priset inskrider med
sina pengar och räddar familjegodset.
Men de verkliga huvudfigurerna, de som
egentligen intresserat Mauriac, äro de
återstående. Medicinaren Robert Costadot är den
typiske mauriachjälten, som rycker i
familjeegoismens bojor men är för svag att slita av
dem. Han kunde tjäna som ett levande belägg
på lutherordet om vägen till helvetet som är
stenlagd med goda föresatser — det är
knappast en tillfällighet, eftersom jansenismen har
starka beröringspunkter med den klassiska
lutherdomen. Robert bryter sålunda inte sin
förlovning med Rose Révoulu så fort denna
blivit en fattig flicka med ett "vanärat" namn;
tvärtom, han reagerar våldsamt mot moderns
insinuationer i den riktningen. Men så
småningom verkar ändå det gift hon drypt i hans
öra; han börjar besväras av de spår som arbete
och fattigdom satt i hennes klädedräkt och
ansikte, oroar sig för de ekonomiska
förpliktelser mot hennes familj som äktenskapet skulle
medföra och, framför allt: vid hennes sida
skulle han aldrig öppet kunna hänge sig åt sina
lustar, skulle livet igenom bli tvungen till
hänsyn och uppoffringar, att motsvara den
idealbild som hennes kärlek skapat av honom. Det
orkar han inte med utan bryter med henne i en
scen, som även för henne avslöjar hans väsens
hela feghet och lögnaktighet. Men det är att
märka, att han är fullt medveten om vad ban
gör; med öppna ögon överlämnar han sig åt
det onda, åt den eviga förtappeisen! Det gör
efter hand även bokhållaren Louis Landin, en
rent ohygglig självbedragare av gideskt
släkttycke, vars lidelser i det längsta varit förklädda
till skyldigheter och dygdiga känslor. Hans
livsvariga, alla förödmjukelser uthärdande
plikttrohet i den döde Oscar Révoulus tjänst har
sålunda varit en täckmantel för hans klibbiga,
perversa böjelse för denne. Då chefens
efterlämnade papper brutalt upplysa honom om
sanningen, ger han sig medvetet lasterna och
brottet i våld.
Två av figurerna slutligen äro sådana som
från randen av den gränslösa lidelsens hav
anträda vägen tillbaka. I deras plågade själar
utspelas det verkliga dramat. Den renhjärtade,
naiva Rose Révoulu är den ena, en tapper och
hederlig flicka, som genast är beredd till hårt
arbete för familjens försörjning. När Robert
övergivit henne, börjar hon, som aldrig varit
from, att bedja till en okänd varelse med den
älskades drag, en varelse som gradvis
förvandlas till Kärleken utan ansikte för att till
sist identifieras med Gud, som plötsligt, halvt
omärkligt har sin självfallna plats i hennes
dagliga tillvaro. Det är ett prov på övertygande
och säkerligen representativ religionspsykologi,
som har sitt komplement i antydningarna om
hur det svikna kärleksbehovet även hos Rose
hotar att ta formen av maktbegär och
misstänkt svartsjuka mot Denis’ hustru, tills hon
i fasa ryggar tillbaka och flyr bort från det
888
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
