Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Den röda gåvan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RÖDA GÅVAN
Läkaren stannade kvar en stund hos de andra
kvinnorna och pratade med dem innan han
gick. I hemlighet iakttog de hans åtbörder och
skapnad. Till och med sådant som man inte
kan nämna sinsemellan var deras milda syn på
spaning efter.
Den lilla trodde att han inte förlät henne.
Hon visste inte vad som skulle hända härnäst.
Lakanen kylde hennes lemmar, kudden
förfärade hennes kind. Nu grubblade hon inte
längre på någon utväg, ty det fanns ingen. Hon
längtade inte ens efter den kära äldre systern.
Ena stunden ville hon dö, den andra hämnas
genom att tända eld på de bofastas hus. Det
fattades henne fnöske, annars så. Sigga ropade
henne förgäves i namn ett par gånger. Flickan
rätade inte på sig eller hördes snyfta till svar.
Då uppgav den gamla försöket och fick en slug
glimt i ögat. Hon kom ihåg lappkvinnor som
tegat och inte öppnat munnen varken för mat
eller dryck på hela dagen bara för att
mjölk-tråget deras stjälpt för dem när de mjölkat
renkon i ottan. De låste sig som rum. Röken sved
inte i halsen på dem utan i ögonen tills de rann.
«
Läkaren log åt flickans envishet när han
kom ut i korridoren. Han var en god man, det
gick att beskriva honom med några få, eniga
ord. Som han var ogift begärde han inte bättre
av en kvinna än att hon skulle vara just sån
hon var.
Så snart han vågade det, ordinerade han
Ibba timmar för att skaffa henne en smula
omväxling. Hon klädde sig kvickt och spände sitt
brokiga bälte om livet. Medan hon såg ner på
sig själv begynte hon granska sina händer. Och
hon tog sig för att klippa sina naglar i små
spetsiga bågar som villade bort
fingertopparnas tjocklek. Det kom för henne att göra
så, måhända en lekfull impuls som ingenting
betydde. Sen gick hon fram till fönstret och
tittade ner på marken, som liknade slät vit
hud under de krusiga träden. Hon såg männen
komma vandrande gruppvis och i sakta mak
uppför sluttningen. Detta roade sameflickan så
att hon begynte vagga sig av hemligt skratt.
Ty uppifrån sett verkade det som om deras
hattar vilade direkt på deras axlar. De gick
med framåtlutad hållning och dolda ansikten.
Sen andades hon hastigt på rutan och skymde
bort scenen därnere. Det var som ett spratt
hon spelade sig själv. När hon tömt munnen
på den varma andedräkten rös hon. Och hon
lade armarna i kors över bröstet och höll
kläderna tätare omkring sig. Hon sade inte ett ord
om männen till de andra, men fast hon teg var
hon upprymd och meddelsam inom sig.
— Är du trött? frågade kvinnorna vänligt.
Flickan förnekade det.
— Nej nej, viskade hon. Men även om hon
sagt ja skulle den ovilliga klangen funnits i
hennes röst.
— Det är första dagen du är uppe. Du
kommer att sova gott i natt.
— Nej, sade flickan.
Hon fattar inte vad vi säger, tänkte de andra.
Om kvällen tyckte hon att sängen hävde sig
och guppade under henne likt båtens akter
när man har stuvat flyttgodset för långt fram
i fören.
Hennes sömn blev inte så god som
kvinnorna i sin okunniga välvilja förutsagt. Hon
sov oroligt. Och hon vaknade flera gånger med
en sorts förrådd och skamsen känsla som om
hon snubblat över ett hinder. En gång hade hon
en besynnerlig dröm. Hon tyckte att hon gick
ute i dagsljuset bland dvärgbjörk och gråvide.
Men efter ett par steg var det inte längre ris
som hon trampade på utan eld. Små lågor
växte upp ur marken med rot och stam och
blad som blommor. Fastän de brände hennes
fötter och händer, sprang hon skrattande
omkring och plockade dem. Hon höll dem
samlade i fånget, och de fladdrade hett och
purpurrött upp i ansiktet på henne. Då vaknade
2 BLM 1947 i
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
