Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Den röda gåvan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
och gav ansiktet tycke av att hänga snett.
Kanske den gamla kvinnan var slagrörd. Hennes
namn var Sigga. Hon pratade glatt och var inte
blyg för någon. Men hon utfrågade ingen, som
de försynta kustlandskvinnorna i all stillhet
gjorde. Hon bara berättade oavbrutet om sig
själv och sina söner och sonhustrur, som var
åtta till antalet. De andra samlades omkring
henne och skrattade. Ty hennes tal var
sluddrande och halvt obegripligt. På eftermiddagen
blev hon trött av sin egen livlighet och sov
ända till kvällen.
Den lilla granskade henne med blicken gömd
under de tjocka ögonlocken. Hon hade strax
kommit underfund med att Sigga var en
skogslapp och inte som hon själv en av fjällfolket.
Hon fattade ingen vänskap för henne. Den
gamlas ansikte var förvridet och grått som
mossa i sömnen. Men flickan tänkte att hon
ändå föredrog Sigga framför de ljusa
kvinnorna med deras kantiga skuggor. Det rörde
sig en vag tillfredsställelse i hennes hjärta över
den andras ankomst. Men den var blandad med
besvikelse. På sista tiden hade hennes
förnimmelser fått denna tillsats av gäckad längtan.
När hennes barnslighet höll på att försvinna
avlöstes den på det sättet.
Sedan kikade hon bort till sparvarna som
pickade brödsmulor på fönsterblecket. Där var
ett litet fågelhus av trä uppsatt åt dem. Flickan
tyckte synd om sparvarna när hon såg dem
flyga in under det bofasta taket. Och hon
ömkade sig så smått över sig själv i samma
veva. Därpå mörknade det mot rutan.
Himmelsbiten drog ihop sig som en pupill av hastig
vinterkväll och kyla.
Salen hade gråsläta väggar och gardiner av
oblekt lärft. Luften var sval och neutralt ren.
När man kom in där fanns det inga detaljer
att fastna för. Blicken blev svävande och blyg.
Det var en typisk sjuksal.
En dag förändrades det kala rummet och
lystes upp av en grann färgfläck. Den liknade
blod nästan alltför mycket. Det var flickan
Ibbas nya kofta, som låg hopvikt på
sänggaveln. Den var klarröd som en vallmoblomma
och muntert stickad i kedjor och rutor.
Framtill knäpptes den med en rad silverknappar.
Hon hade fått den i julgåva av läkaren. I
drömmen fantiserade hon att hon bar den och höll
en bukett finnmyrten i handen. Men om dagen
provade hon den aldrig. En röst inom henne
skrek låt bli! som hon velat stjäla offerslantar.
Koftan fick hänga på sänggaveln, den var av
fint yllegarn och skrynklades inte. Hon såg på
den, och ibland rörde hon vid den i smyg. Men
hon tillät inte att man lade den över hennes
axlar.
Någon kom och bredde ut den vackra koftan
framför henne och bad henne träda armen
i ärmhålet. Det var läkaren. Då kröp hon
ner under filten och blundade och värjde sig
tigande. Den gamla Sigga lutade sig ut ur sin
säng, så att lakanet öppnade sig kring kroppen
som en uppsprättad säck. Lukten av hennes
ymniga svett trängde ut i rummet. Hennes mun
var sned och moderlig. Hon svarade i flickans
ställe och var fumligt till hands.
— Barnet tycker det är för varmt, läspade
hon.
— Du kan ta den av dig genast igen, sade
läkaren. Sätt den på dig ett ögonblick. Den
röda färgen klär dig. Du blir vacker i den. Det
var en naiv önskan hos honom att få se
sameflickan i plagget. Han envisades som godlynt
besvikna människor gör.
Men hon gömde sig ännu djupare för honom.
Han såg hennes ben spänna sig under täcket
med små runda, fångna vådor. Flickan är
nega-tivistisk, tänkte han, det är felet. Hon kände
hans tankar. Hon hörde dem som ett eko i
själen och tydde dem. Och hon var rädd och
darrade i bädden som ett barn i en klyfta. Men
hon gav inte efter.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
