Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Harry Martinson: Den kosmiska frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
DEN KOSMISKA FRÅGAN
Mänskan leker liksom universum två lekar,
uppbyggnadsleken och nedbrytningsleken, men
universum eller kosmos behärskar genom sina
lagar lekens regler på ett långt fullständigare
sätt än vad mänskan någonsin kan tänkas
kunna.
Visserligen pekar hon, med en inte alldeles
dold min av triumf, på det faktum, att
temperaturen i centrum av en atombomb under
explosionsögonblicket är större än i solens
inre, flera millioner grader större. Men att
mänskan bringat det därhän är, samtidigt som
det är en fysikalisk triumf rent vetenskapligt
sett, ett brott mot lekens regler, vilket blir så
mycket mer framträdande om man betänker
disproportionen mellan de kosmiska och de
jordiska resurserna.
Det stora och kanske rentav oändliga
universum har råd att vara extravagant. Det har
råd med att låta en hel sol explodera och bli
en nova eller en supernova. Men Jorden, som
vid solens sida lämnats att vara sin egen, har
bara sig själv, och medan universum kan leka
med milliarders milliarder av bollar, så kan
mänskan på Jorden endast leka med en boll:
den boll hon själv lever och vistas på.
Det ärende som under inga förhållanden får
skjutas åt sidan just nu, är granskningen av
förhållandet mellan det vetenskapliga och det
mänskliga.
Att den ene nobelpristagaren i fysik efter
den andre förklarar att hans intresse för
atomsprängning och kedjereaktion är av rent veten-
skaplig art, lugnar oss i detta sammanhang inte,
hur mycket tidningarna än vidarebefordra och
beskriva dylika pilatiska handtvagningar. Ty vi
måste utgå ifrån att det vetenskapliga intresset
för gnistors uppträdande i en krutdurk har
följder som strålar in i själva livsintresset hos
dem som sitter på denna krutdurk. En het
explosion i en fysikalisk-teknisk anordning har
sina rötter i sval matematik. Därmed blir det
hela en fråga om tillämpningsrätten och
till-lämpningsmöjligheten. Och den farliga
tillämpningsgränsen börjar inte i Hiroshima. Den
fanns i laboratorierna långt före, och låg
framför allt i det förhållandet att
vetenskapsmannens ofta prisade svala lidelse för det exakta
inte var exakt nog i fråga om en förutseendets
matematik. En matematisk kontrollinstans i
Livets tjänst var för sent påtänkt.
Vetenskapsmännen kunde själva inte förutse möjligheten
av en urankedjereaktion, eller möjligheten för
tillverkning av plutonium. Inte heller kunde de
förutse att den kärnklyvning de länge drömt
om skulle resultera i att neutroner vid denna
kärnklyvning frigjordes eller producerades.
Men vad de visste var dock att atomens
energi är fruktansvärd om den kan frigöras,
helt eller delvis.
De visste att vad de sysslade med var själva
konstitutionen och dess identitetsenergi.
Och ändå böra vi vara dem tacksamma för
att de förde oss fram till varningsgränsen, ty
det var nödvändigt att vi fördes fram till den.
Endast vid den gränsen kunde vi bli väckta
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
