Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Som havet vill poeten älta sina minnen tills de
blir glattslipade, han vill avkräva frasen "det
fullkomliga lövets sammetsmjuka glans eller
tvinga den att forma sig till en klippas
knäskål".
Den tjugutalet sidor långa slutdikten är en
meditativ elegi kring temat "känslan av förlust
ger livet dess djupaste innehåll". Den vill vara
en "spång av mellanord", "som förtiger halva
livet och halva döden", en anpassning till livets
villkor i ett sökande bortom nederlag och
resignation efter gemenskap med de höga
tingen, dessa som är "varken du eller jag eller
någon annan, icke kärlek, raseri, svartsjuka
eller hämnd". Vad diktaren eftersträvar är
befrielse från fjättrande fakta och alltför
mänskliga omständigheter, en kontakt med det
självklart existerande, det oansträngda, bortom
segervilja och fulländad ändamålsenlighet, "en
frihet till ett större, ett ofattbarare". Som vand-
rande molnskuggor drar situationer förbi över
diktens tankeväv: föreställningen om ett jagat
villebråd, ett flyende rådjur ("Vårt hjärta är
en myr där skotten klinga, men villebrådet som
fälls ser man inget av"), bilden av flickan
som sitter i bersån, försjunken i en bok, när
moderns stämma kallar henne tillbaka,
interiören från häktet med den anklagades och
samvetsplågades skuggiga ro och
bortsmäl-tande timmar av gemenskap med olycksbroder.
Här vägs människans sanna möjligheter,
värden utpekas i förvirringens ström, bräckliga
broar prövas. Men den bästa karakteristiken av
sin dikt ger diktaren själv:
Ymnigheten paras här
med urskiljningen fin
och doften fyllig som rosens
har här sin närhet till sovel och nödtorft.
Artur Lundkvist
Arvid Mörnes sista diktsamling
Arvid Mörne: Solbärgning. Bonniers 1946.
4:50.
Arvid Mörne debuterade 1899 och dog våren
1946. Det vore en överdrift att påstå att hans
diktning under hela denna tid uppvisar en
stigande kurva, men skaparkraften svek honom
aldrig. Edvard Bäckströms syrener, som
blommar kort och vissnar länge, hade Mörne aldrig
velat ha något att göra med. Han var
saltvattenssträv och kantig och hade svårt att vinna
erkännande den tid Hemmer skrev om
kärlekens häggar och Gripenberg hyllade de stora
kurtisanerna. Mörne hade valt ut martallen
i skären som symbol för sin diktning och sin
strävan. Hans belöning blev att årens snåla
vindar inte rådde på honom, att han förmådde
skjuta nya skott långt efter det hans en gång så
lyckliga medtävlare tystnat. Nyåret 1945—46,
då han låg dödssjuk, apostroferar han i "Bön
i nyårsnatten" för sista gången martallen:
Du, som i nyårsnatten skådar ned
från dina fjärran stjärnevärldar
på vintervita öar, frusna fjärdar,
på mig, ditt dödsinvigda, torra träd,
din martall i sin skreva;
skänk mig en sista vår att leva
i några gröna barr! Du, som gör under,
låt skymta några leende sekunder
grönt barr på dödens ved!
Han blev bönhörd, ty denna lilla dikt är
verkligen grönt barr på dödens ved.
De efterlämnade dikter av Mörne som nu
utgivits under titeln "Solbärgning" är endast
till en del daterade, varför det är omöjligt att
veta vilka dikter som tillkommit efter 1944,
det år då Mörne utgav sin starka diktsamling
"Sfinxen och pyramiden". Av de daterade
dikterna är den äldsta från 1904. Den heter "Sång
till Österbotten", och man behöver endast ta
del av den första strofen för att förstå
anledningen till att Mörne aldrig medtog denna dikt
i någon av sina samlingar.
Älvarnas land!
Stänkande vita kaskader.
Grannröda gårdar i rader
högt på en stupande strand.
Älvar, ur urskogen runna,
slungande ijärbåtens tunna,
bord mellan virvlar i land,
vaggande vildmarkens timmer — —
Det är rytmen från Frödings "Atlantis", som
här slår igenom. Och inte bara rytmen utan
även satskonstruktionen är Frödings:
"Grann-röda gårdar i rader", "vaggande vildmarkens
timmer". Mörne har blivit uppmärksam på
saken och kasserat dikten. För den som
intresserar sig för rytmiska påverkningar är Mörnes
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
