Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Lyriskt höjdmärke
Rabbe Enckell: Andedräkt av koppar.
Wahlström & Widstrand 1946.
3:—.
Under det senaste, ovanligt lyrikfattiga året
har den originellaste poetiska insatsen
kommit från det svenskspråkiga Finland: Rabbe
Enckells "Andedräkt av koppar". Efter
Södergran och Diktonius framstår nu Enckell som
den tredje store lyrikern bland finländarna
(Björling når enligt min mening inte upp till
samma nivå). Rabbe Enckell, som också är
målare, utmärks som prosaförfattare av en
sorts disig klarhet, en opalartad
genomskinlighet, full av valörer och lyhördhet. Som lyriker
har han från början haft något av den spänstiga
spensligheten hos ännu olövade ungbjörkar
mot en blekblå vårhimmel. Naturbroderier,
gräshoppsmusik, tändsticksbelysningar har man
kunnat kalla dessa poem, dessa förfinat
ögonblicksfångande impressioner. Men mot slutet
av trettiotalet mötte Rabbe Enckell en skakande
personlig upplevelse, som fick ett avgörande
inflytande också på hans diktning. Han fann
en tröst och ett stöd hos de antika grekiska
tragöderna, han tog upp deras motiv i mycket
personlig gestaltning ("Orfeus och Eurydike",
"Iokasta"), och med stark men heroiskt
behärskad känsla identifierade han sig med
sångaren som sökte föra sin älskade tillbaka
ur dödsriket och modern som klagade över sin
förlorade son.
I "Andedräkt av koppar" har en
sammansmältning skett mellan den klassiska
inspirationen, den heroiska livshållningen och den
moderna nervkänsligheten. Marmor och
vinlöv, granar och snötystnad ingår i en känslans
enhet med hav och segel som oföränderliga,
förenande element. Diktarens idyller är
genomskurna av ett smärtans snitt, han prisar den
strid och vånda som ger djup åt ögonblicken
av vila och frid. I otåliga kast rör sig hans
korta dikter, blixtbelysta, med söndersprängda
klippkonturer, rör sig in mot lidelsens
brännpunkter, utan tid till retoriska utfyllnader.
Andhämtningens tillbakahållna häftighet förråder
den djupa inre upprördheten, den vulkaniska
känslan. De ödesgudinnor som anropas är
"blixtens, jordskredets och det dovt rullande
havets marmordöttrar". Bädden beströs av
nerider med "vindspolad aster", Afrodite
vänder sig i sömnen och "skapar om sin kärlek
till lidelse med köldbesmittat eko",
med brinnande fötter flyende
över en gränd av nedsölad sten — barhuvad
och med höfter
lösa som ett avspänt bogträ —
Kärleken liknas vid ett djupt och blickstilla
källvatten:
men lätt såsom droppen kommer vid det
alla skyar flammar i dess djup —
händelselösheten själv
spiller regn av rosor —
Stormbyn når plötsligt till morgonvandringens
gata och ett avlägset segel pekar som en
bitterhetens pilspets mot något övergivet:
På rosornas gata
murens skuggkorg
för stormbyn
kränger —
Ständigt tycks dessa dikter genomspolade av
en våldsam vind, som bara lämnat kvar några
trotsiga glöd, några konkreta ting, några
bildsymboler av tung substans. Till och med minnet
av smärtan som "sågar sig genom hjärtat"
utformas med den största påtaglighet:
Skärytan vänder sig som en spåna,
som ett hoprullat kronblad blödande i färgen
men utan en droppe blod.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
