Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
min-sin hand under den kind sonen-fadern lagt
mot kudden. Med oändlig omsorg vickar
jagänkefrun fram ansiktet..." etc. Vad säger detta
utöver och mera än det enkla att det fanns
en viss likhet mellan änkefru Fagers
förhållande till sin son och pojken Bengts till sin
far?
Realism, klassicism, l’art pour l’art — det
är ju bara ord, och Ahlin angriper dem utan
större mått av tankeskärpa. Men en viss respekt
för verkligheten, en viss hårdhet i att tukta och
beskära, en viss känslighet för den svävande
skönhetens ledning — det är ändå ganska
nödvändiga ting. Faulkner och Sartre torde vara
Ahlins läromästare, kanske ganska farliga
sådana, därför att de offrar sig själva för lite,
döljer för mycket.
Men här ska inte välvist moraliseras. Man
tillönskar författaren möjlighet att gå ut i öknen
och lära sig säga nej till åtskilliga av sina
hugskott. Först nu, när jag äntligen har kommit
mig för med att skriva denna för och
mot-analys, blir jag medveten om vilken
fastnag-lande intressant roman som ofullgången döljer
sig i Ahlins utkast — om hemlösheten hos den
som söker efter en rätt fader och en förlorad
moder. Margit Abenius
Att spänna en båge
Björn-Erik Höijer: Se din bild. Tiden 1946.
10:—.
I Björn-Erik Höijer ha vi lärt känna en
enslig speleman i höga nordanlanden, i
gruvsamhället ovan polcirkeln, där han lyckats
avlocka sitt instrument en ren, spröd och
sordinerad ton, vare sig han trakterat flöjt eller
violin. Vad han denna gång har att bjuda, är
i huvudsak något annat. Visst finns det enstaka
solopartier för flöjt och violin i den nya boken,
men de äro nära att drunkna i en hornmusik,
som ofta skräller och ibland rentav skräller
falskt. De enskilda livsödena och atmosfären
omkring dem, som Höijer haft sin styrka i att
återge, ha här blivit typiserade och endast
framhävda med svag reliefverkan ur en
bildfris, som framför allt lägger an på masscener
och kollektivskildring.
Ämnet är gruvstrejken 1928.
Arbetarrörelsen har sin kamptid långt bakom sig, och
solidariteten, enhetsfronten mot kapitalet har av-
lösts av ängsligt skelande efter vad folk inom
de egna leden skall tycka och göra, av
ömsesidiga beskyllningar, av en ödesdiger
splittring i socialdemokrater och kommunister, som
sträcker sig ända in i hemmen och i längden
verkar uppslitande och förödande. Höijer har
skildrat gruvarbetarkollektivet som ett djur,
som vrider sig i plågor i vilt uppror mot sig
själv. Från den utgångspunkten kastar han
genomgående en ironisk-patetisk
dubbelbelysning av mycken effekt över de stora orden,
över mötesretorik och demonstrationer, över
strejkupprop och klasskampsparoller. Han har
ett fint öra för den inre dialektiken mellan
småborgerligt-individualistiskt-realistiskt
kompromissande och maktkrävande,
extatiskt-uto-piskt principrytteri inom arbetarrörelsen själv,
och han har fixerat dessa ytterligheter i
gestalten av två gruvarbetare, arbetskamrater,
socialdemokraten Gustavsson och kommunisten
Ling-vall. Sedan får läsaren draga de slutsatser han
behagar av det faktum, att författaren låtit den
förre tyna bort och dö i en hemsk sjukdom,
medan den senare, efter ett vanvettsanfall i
gruvhålet, blir den som för striden vidare. Den
nedärvda, kollektiva ångesten, den förlamande
känslan att från släktled till släktled vara
träl-bunden vid gruvan, vid sällsynt trånga och
snåla livsvillkor, är en av själskomponenterna
hos denna arbetargrupp i ett samhälle, där
vintermörkret vilar tyngre än annorstädes över
tak och sinnen. Det molande metafysiska
behovet är en annan, de eviga frågorna som
aldrig få svar, allra minst på dödsbädden, men
som hos en befolkning med starka inslag av
finnblod lätt bli till läseri och
väckelsereligiositet i olika former; både unga män och
utsläpade arbetarhustrur söka sig till
frälsnings-armén med dess unga kvinnliga löjtnanter, som
äga gåvan att frälsa och saliggöra, dess
religiösa extas, som skänker ljuvhet, smärta,
tårarnas förlösning och en mild fadersfamn. Och
överallt står vansinnet på lur och slår ut i vilda
skräckscener under strejkens och det ruvande
mörkrets dubbla tryck.
Om allt detta har Björn-Erik Höijer givit en
levande föreställning. Men han breder på
alldeles för tjockt. Det verkar som om han
förläst sig på Faulkner eller Dostojevskij då han
formligen vältrar sig i fasor, i det fysiskt
äckliga och motbjudande, i mänsklig smuts och
mänskligt förfall. Hans ständiga interjektioner
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
