Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"se!" och "hör!" och "o", svarande mot bokens
titel och avseende att framvisa människan i allt
hennes elände och de sparsamma ljusglimtarna
över den gråa ältan, få ett besvärande tycke av
pekpinnar och åskådningsundervisning. Höijer
har inte velat nöja sig med att återge sina
figurers torftigt artikulerade känslor och
tankar, men när han försöker tolka deras stumma
patos hamnar han alltför ofta i uppjagade
uttryck för upprivna känslostämningar i största
allmänhet, i ett svulstigt ordflöde, som sväller
över alla konstnärliga bräddar och gång på
gång utsuddar gränsen mellan hans egen fria
intolkning och de skildrade människornas
naturliga uttrycksformer. Det kommer musiken
att ljuda en aning falskt, och resultatet blir ett
intryck av mer eller mindre litterär exotism:
sådana äro inte svenska gruvarbetare av år
1928.
Likväl får det inte förbises, att mellan dylika
partier återfinner man även här stycken av den
intima själsskildring och utsökta prosalyrik som
Höijer visat sig mäktig. Jag tänker på sådana
avsnitt som kärleksscenen i uthuset mellan
Gustavssons Gottfrid och Lingvalls Lisa, där
känslan blommar mitt i brutaliteten; på
episoden med liljan, som slår ut i tant Karlssons
fönster i det trista änkehemmet och bländar
med sin vita skönhet; på den fina innerligheten
i den gamle veteranen Folketshuspelles
förhållande till sin hustru; slutligen på reningsundret
som Lingvalls Lisa blir delaktig av sedan hon
i månader trott sig förblöda under
syndabördan och konfronteras med unge Konrads rena
pojksinne, som i sin tur lika hastigt inviges till
mognad och manbarhet. I allt sådant
igenkänner läsaren den Björn-Erik Höijer han lärt
sig värdera som en av våra mest lovande yngre
prosaister, och jag undrar om inte alla
uppriktiga vänner av hans författarskap helst skulle
se honom återgå till det registret, som på ett
helt annat sätt förefaller att vara hans eget.
Dock — "det är skönare lyss till en sträng som
brast än att aldrig spänna en båge".
Holger Ahlenius
Svensk småstad
Gertrud Lilja: Det hemlösa hjärtat. Bonniers
1946. 10:50.
Det är två händelsetrådar, som löpa
jämsides i Gertrud Liljas "Det hemlösa hjärtat".
Den vanartiga flickan Wanda Renmark, som
kommer i tidningen därför att prästens son
blir slagen sanslös på öppen gata av en gift
karl för hennes skull, får dela läsarens
uppmärksamhet med den högst respektable
kyrkoherde Kolländer, som står i centrum för
stadens damintresse sedan han nyligen har blivit
änkling efter att i tjuguåtta år ha uthärdat "ett
kultiverat, prickfritt olyckligt äktenskap".
Gertrud Lilja sätter sig i denna sin nya bok
bildligt talat till bords både med skökor av
båda könen och med andra föga dygdiga
individer. Och hon gör det inte för att döma och
kalfatra utan för att — som hon själv låter sin
kyrkoherde Kolländer tänka om sitt
pastorsexpeditionsklientel — försöka "nå in till den
psykologiska förutsättningen för deras
handlingssätt". Hon noterar och dissekerar och ger
en serie mycket klara och typiska
socialbyråfall. Det är Wanda Renmark, som är det
verkliga skolexemplet på hur ett barn kan "göras"
vanartigt, det är Flora, som väntar ett barn
med den otrogne Olle Håkansson, och som får
göra den inte ovanliga kvinnliga erfarenheten
att se sin kärlekshistoria, som är något mycket
för mer än alla andra kärlekshistorier i
världen, reducerad till ett simpelt och larvigt
äventyr, det är Linnéa Lindgren, som råkar välja
fel fader till sitt barn, och det är en hel rad
andra. Och Gertrud Lilja är liberal mot dem
med en liberalitet, som nästan går upp i
överkant, när hon låter ett av sina språkrör i boken
förklara, att det inte finns några samvetslösa,
bara olika sorters samveten. Gentemot
kyrkoherde Kolländer är hon dessutom mer än
liberal, hon är rentav förälskad och slagen av
förälskelsens blindhet. Hon präntar i sina läsare,
att denne man är någonting särdeles fint och
förnämligt både som man, människa och
präst. Nu finns det nog visserligen ingen som
missunnar honom vare sig hans popularitet
eller hans lyckliga änkemansförälskelse i den
duktiga barnavårdsmannen Gunvor Sahlin —
men — en man, som i nära tre decennier lever
tillsammans med en kvinna, för vilken han
känner reservation, främlingskap och
"själarnas rashat", om vilken han nästan hela tiden
vetat att hon gift sig med honom för att
hämnas på en annan och att hon grovt
bedragit honom innan äktenskapet var ett halvt
år gammalt, en man, som älskar denna kvinna
"på kristligt vis", vilket resulterar i fyra
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
