Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det är våldsamma skeenden i Sven
Rosendahls roman, inte bara individerna emellan
utan också i deras eget inre. Det är främst
i människoskildringen som man vill kalla
denne författare romantiker. Hans gestalter är
till det yttre kärva, slutna och vresigt knotiga,
men i själarnas djup är de fulla av stormande
lidelser, av vildvuxna känslor och bubblande
heta drömmar. Han talar om nattmannen, om
rovdjuret i människans inre och rör sig med
märkbart välbehag i hennes hemlighetsfullaste
djup. Hans kärleksskildringar skulle ha varit
epokgörande, om de kommit i
trettiotalsprimi-tivismens tid; nu är det hela inte absolut nytt,
vilket inte förhindrar att det hos Sven
Rosendahl verkar äkta.
Sven Rosendahls romantik är, som redan
framskymtat, uppenbar Blut und Boden. Det
finns i de senare årens nordiska berättarkonst
en hel skola, som på liknande sätt skildrar
primitiva människor i en förgången tid, vilka
utför sin envisa och förtvivlade odlargärning
i kamp med och på samma gång i mystisk
förening med den levande naturen omkring och
inne i dem. Dit hör t. ex. Vilhelm Moberg med
sina romaner "Mans kvinna" och "Rid i natt!",
dit hör en rad norska författare, t. ex. Olaf
Gullvåg — och varför inte, med reservation för
deras himmelsvida skillnad i litterär förmåga,
även Trygve Gulbranssen och Knut Hamsun?
Sven Rosendahl genomför både handlingen,
natur- och personskildringen med
konstnärlighet och säkerhet, och hans bok är mycket
spännande och dessutom väl stiliserad. Men man
vill ändå till slut fråga sig, om denna genre,
där i alla fall så mycket måste läggas ned dels
på den etnologiska och historiska
miljötroheten, dels på utmejslandet av den inkrökta
knotigheten hos gestalterna, i längden har
några nya litterära värden att skänka.
a
Albert Olssön har tidigare skrivit sex
romaner, av vilka tre behandlar en halländsk
1600-talsbondes liv och öden. Dessa tre
romaner bjuder tillsammans cirka 1500 sidor, och
att kunna fabulera så utförligt om ett ämne
och dessutom undvika longörer, det vittnar om
en ren och stark episk ådra hos författaren.
Utom som epiker kan man också karakterisera
honom som realist: det är livets gråhet, till-
varons bisterhet och hårdhet, som paradoxalt
nog är en av grunderna för hans inspiration.
Romanen "Stjärnorna har sagt" är en av de
första och mest betydande frukterna av det
svensk-polska kulturella samarbete, som blivit
en följd av kriget i allmänhet och den polska
flyktingströmmen till vårt land i synnerhet.
Albert Olsson har tagit på sig den djärva
uppgiften att på grundval av en enda persons
berättelser, vilket han omtalar i förordet, ge
en bild av en förgången kulturkrets, den forna
polska godsägaradeln i Ukraina, "en adel i
förskingringen, vilken uppfattade sig själv som
den yttersta förposten för polsk kultur och
nationalanda".
Man kan likaväl från början konstatera,
att Albert Olsson har klarat uppgiften. Hans
berättarkonst och människokunskap är för
gedigna för att han skulle kunna misslyckas.
Det har blivit en oerhört fängslande bok, där
man snart känner sig fullständigt bergtagen
av människor, händelser och hela berättelsens
spänning. Det finns i grunden ingenting alls
av romantik i denna roman, den skildrar livet
sådant det är, i hela sin vidd, med sina
glädjeämnen, med sin ohygglighet, ja, med mera av
ohygglighet. Man kan när man läser honom
komma att tänka på ett ord som den
framstående engelske kritikern William Hazlitt fällde
om Shakespeare. Han talade om en poesins
arvsynd: diktaren älskar orättfärdighet, för
sitt arbete behöver han färger, blod och guld.
Med denna ofrånkomliga arvsynd är Albert
Olsson behäftad. Han berättar i "Stjärnorna
har sagt" först och främst om en polsk-ukrainsk
flicka och hennes familj och uppväxt under de
tidigare åren av vårt århundrade fram till det
första världskrigets slut. Det är en viljestark,
utpräglat personlig flicka av amasontyp, vars
karaktär är återgiven med absolut
träffsäkerhet. Men som bakgrund till denna
kvinnoskildring och denna berättelse om en individs insats
i ett folks frihetskamp — ty en sådan får hon
tillfälle att göra, trots sin ungdom — får man
bevittna ett svep av stora, delvis fruktansvärda
händelser, från det polska upproret på
1860-talet, bevarat som ett blodigt, heroiskt minne
i farfaderns berättelser, över revolutionsungen
1905 fram till den stora revolutionen med dess
ohyggliga grymheter, tyskarnas hårda
ockupation av Ukraina, laglösheten i krigets Ryssland
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
