Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
till ett försvarsdepartements
propagandaavdelning, de många äkta, naivt optimistiska
tonfallen åter kan ju tvda på ett författarens eget
behov att göra upp med kriget och det onda
överhuvudtaget —, att han skrivit den på
uppdrag och tröttnat redan i början. Ty det är en
matt, delvis rent dålig bok.
Men låt oss tala om dess förtjänster först.
De finns framför allt i skildringarna av den lille
Ulysses’ leverne. Han är en liten tystlåten
världsiakttagare av ungefär samma slag som Borbe i
Joachim Maass’ oförgätliga barndomsskildring
"Den oåterkalleliga tiden". Han är också
skildrad på samma sätt, utan alla försök att
förklara eller följa hans tankegångar, med riktiga
proportioner och med fullkomligt allvar. Man
måste beundra Saroyans förmåga att göra
honom levande och verklig, hans sätt att
liksom se världen från knähöjd utan att förfalla
till den vanliga småbarnskomiken eller
snusförnuftet. Speciellt beundransvärd är episoden
med Ulysses i sportalfären. Han går in där,
ställer sig allvarligt lyssnande mellan två män
som diskuterar en nyuppfunnen storviltfälla,
vilkens stora fördel är att den lyfter upp det
infångade djuret från marken och håller det
som i en hängande bur, utan att det skadas på
något sätt. Försäljaren demonstrerar fällan,
och naturligtvis fångar den Ulysses. Han ligger
där i den hängande buren, lugn och litet
förvånad, medan de två männen efter hand råkar
i våldsam upphetsning: fällan går inte att
öppna. Det kommer folk, uppståndelsen blir
allt större, Ulysses ligger lugnt i fällan, säger
god dag och hej och svarar på alla möjliga
dumma frågor. Han är den ende lugne och
värdige i all upprördheten, och med orubbligt
och självklart allvar låter han sig slutligen
befrias.
Man kanske kan säga att alla Saroyans
människor har ett inslag av denna allvarliga
barnslighet eller detta barnsliga allvar. "Den
mänskliga komedien" är full av sådana tilltag som
bäst kan karakteriseras som oskyldiga
upptåg — telegrafstationsföreståndaren har så
oerhört bråttom men måste ändå stanna vid
en busshållplats och kyssa en ung, obekant
flicka på kinden, tre fullkomligt nyktra
soldater börjar plötsligt hoppa bock ute på gatan
och så vidare. Det är ganska roligt, men det är
också ganska enformigt. Man tror inte riktigt
att det alltid finns folk som är beredda att
reagera så snällt och vänligt som "Den
mänskliga komediens" folk gör. Man finner sig så
småningom nästan längta efter de likgiltiga,
de sura, rentav de onda. Det finns en eller två
litet osympatiska figurer där: de stygga barnen
som mycket riktigt inte heller får vara med
och leka.
Det gör boken litet jolmig. Men vad som
gör den dålig, det är de ovannämnda,
trötthetssymtomatiska funderingarna om kriget och
ondskan och "fienden inom oss själva". De
har fått formen av små lekmannapredikningar,
huvudsakligen framsagda av Homer Macauleys
moder och honom själv. Det skall vara en
sorts livsnormer, användbara både i krig och
i fred — kriget är ett nödvändigt ont än så
länge, men godheten skall segra i längden,
lidandet måste alltid finnas, men "man skall
försöka befria allting från lidande", Gud är
helt enkelt "allt gott". Med mera dylikt. Låt
vara att "Den mänskliga komedien" är skriven
under kriget och att de här predikningarna
kanske kan vara till tröst för många stupades
anhöriga; litterärt sett duger de inte mycket
till. Och det kan man säga om hela boken.
Bengt Anderberg
En brevkonstens mästare
Carl G. Laurin: Liv och konst. Brev i urval
av Casimir Laurin. Med ett vänporträtt
av Karl Asplund. Norstedts
1946. 14:—.
Det har sannerligen inte varit någon lätt
uppgift att företaga ett urval bland de cirka
tjugutusen brev som anses ha flutit ur Carl G.
Laurins penna under de två sista decennierna
av hans liv. Hur tacksam man än må vara över
vad som här bjudits, kan man inte undertrycka
vissa kritiska reflexioner angående de
dilet-tantmässiga dragen i denna utgåva. Framför
den kronologiska ordningen, som varit den
enda naturliga och givit den enda rätta
överblicken över tidssammanhangen och C. G. L:s
ställning till dessa, har utgivaren sålunda valt
att ordna breven efter adressater. Det är
dessutom ett otillåtligt fel att inte på något sätt mar-
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
