Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kera de uteslutningar som företagits i texten.
Utan att ha annat material att bygga på än det
egna får jag också intrycket, att själva urvalet
inte alltid är det bästa tänkbara. Mycket
baga-tellartat har kommit med, medan intressantare,
mer karakteristiska brev otvivelaktigt ha
utelämnats, och det förefaller ibland som om mer
brännbara ämnen ängsligt hade undvikits av
vad den bortgångne kallade människofruktan.
Ett urval i tecknet av den sanningslidelse som
var hans eget adelsmärke hade bestämt varit
en ännu ståtligare, ännu värdigare
minnesgärd. Men i avvaktan på den framtida
brevutgåva som ställes i utsikt är man naturligtvis
glad över den här föreliggande, och inte minst
gäller detta Karl Asplunds inledning, ett
finpenslat, vackert och levande vänporträtt, intimt
och initierat, varmhjärtat och förståelsefullt
och samtidigt i den avbildades egen anda
ytterst noggrant med sanningen, här liktydig
med essayistens reservationer mot föremålet.
Eftersom alla de här återgivna breven ha
skrivits mellan femtio och sjuttio års ålder, är
det självfallet en konservativ och
traditionsbunden mans tankevärld som de återspegla.
Notorisk var C. G. L:s motvilja mot de flesta
nya strävanden inom konst, teater och
litteratur efter första världskriget, med Carl Milles
som markant undantag, och ett brev till prins
Eugen utvisar, att hans egen klocka stannat
kring år 1910. Han glömde bort eller ville inte
inse, att den allena saliggörande realism, vari
han såg kulturutvecklingens sista ord, också
var en ism, som under sina genombrottsår
varit lika hätskt motarbetad som alla de nutida
ismer han så hjärtligt avskydde, och han
klistrade gärna älsklingsglosan "tillgjort" på allt
som inte var verklighetsskildring och som han
därför inte genast förstod. Men detta hörde
å andra sidan samman med hans trofasthet mot
sin ungdoms lärdomar och ideal, och
trofastheten i alla väder var ett av hans väsens
grunddrag, om det så gällde sym- eller antipatier.
De senare kunde rentav stegras till det
oresonliga, till sannskyldiga idiosynkrasier som i
fallen Strindberg och Shaw. Men om hans
omdöme var osäkert i fråga om konstnärliga och
litterära samtidsföreteelser, så var det desto
säkrare i fråga om historiskt avslutade epoker
och kulturfenomen. När avståndet verkade,
när han ur sitt oanat väldiga kunskapsförråd
kunde sammanställa fakta från olika länder
och olika kulturområden och låta dem belysa
varandra inbördes och upplivas av välvalda
anekdoter, när han bade tillfälle att låta sin
kulturhistoriska sensibilitet spela samman med
sitt universella vett, då blevo även breven till
lärda, spirituella miniatyressayer och
outsinliga glädjekällor för hans vänner.
Politiskt sett bestämdes hans attityd av att
hans mor var född tyska, av hans kärlek till
fransk kultur och fransk intellektualism, av
hans endast långsamt övervunna misstro mot
England och hans uppjagade skräck för
Ryssland. Han delade den vanliga svenska
vanföreställningen om Versailles-fredens hårdhet,
och 1924 uttryckte han sina förhoppningar, att
England skulle liera sig med Tyskland och
intaga en hotfull, ja fientlig hållning mot
Frankrike. Som bekant blev det ungefär vad som
skedde, och vi veta i dag vad denna vanvettiga
politik kostat Europa! För Pauline Brunius
berättar han, att han "bereste och tyckte om
det gamla Ryssland, där man alltid skrattade",
men han blundade för att de som skrattade
utgjorde ett försvinnande fåtal och att de som
gräto voro millioner och åter millioner. Även
här i det fredliga Sverige fruktade han
arbetarklassens hat mot de bättre lottade och kunde
troskyldigt fantisera om att han skulle bli
arkebuserad. Jag vet inte riktigt om det var ett
uttryck för dåligt socialt samvete, för
bolsjevik-skräck eller rentav ett stycke barrikadromantik
från 1848 — i så fall en av de få
beröringspunkterna med Ture Nerman, ehuru med
omkastade förtecken! Säkert är, att författaren
av "Våld och väld" hade mycket av
orléanis-tisk och voltaireiansk storborgare, och att det
franska samhällets skakningar satt avgörande
spår i hans sinne. "Jag har aldrig genomlevat
något för mig så viktigt som Dreyfusaffären",
skriver han ännu 1925, då blotta påminnelsen
om Voltaires strid i Calas-affären kom honom
att åter bli fyr och flamma för rättvisans och
toleransens heliga principer, och det är
Drey-fus-processen som grundlagt hans livsvariga
avsky för det moderna tankelivets pestböld,
pragmatismen, eller, som han själv uttryckte
det, metoden att "hålla på en annan sanning
än den vanliga sanningen och sätta den över
den gamla vanliga". Det djupa patos som
besjälade denna njutningsmänniska och
skön-hetsdyrkare så fort det var fråga om att
bekämpa våld och oförrätt, andligt och personligt
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
