Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
berättad som ett barndoms- och
ungdomsminne, med den osäkra, förbryllande atmosfär
som till hälften förstådda upplevelser har.
Där står också några ord om författares
ämnesval och varför det, liksom vanlig
mänsklig nyfikenhet, så gärna inskränker sig till
erotiska förvecklingar. En gång kanske vi
tröttnar på böcker om just den speciella
instinkten, menar Huxley. "Det kan rent av
hända att en framgångsrik författare en vacker
dag kommer att skriva om människans
förhållande till Gud, till naturen, till sina egna tankar
och behandla de mysterier hon kämpar med,
och inte bara om förhållandet mellan man och
kvinna. Men till dess..." Utan tvivel är detta
Huxleys eget program, som han så småningom
förverkligade det, men det är egendomligt att
se det så medvetet formulerat redan på en tid
när hans egna böcker ännu är mycket långt
därifrån. Kerstin Anér
TEATER OCH FILM
Teater
Caligula av Albert Camus. Göteborgs Stadsteater.
En briljant föreställning av en betydande men på
många sätt till motsägelse utmanande pjäs, med stort
genombrott för Anders Ek i huvudrollen. Dags- och
veckotidningar ha redan skrivit nog härom ("ny Gösta
Ekman", o. s. v.) och deras berättigade lovord skola
ej här upprepas. I B.L.M:s majnummer 1943 skrev
jag apropå en annan märkesföreställning, Kingsleys
"Den värld vi själva bygga" och en
studentteater-kväll: "Stadsteatern har nått fram till Stanislavsky
— trettio år efter Moskva. Vore det inte på tiden att
också komma fram till Meierhold?" — Det är detta
som skett genom Ek. Han spelar virtuost på ett
full-trimmat biomekaniskt instrument; och liksom de
stora ryssarna nyskapar han varje kväll spelet ur sin
starka identifikation, och blir därför ständigt frisk,
ständigt överraskande i detaljerna både för publiken
och medspelarna. Onekligen blir detta en påfrestning
för samspelet med en ensemble av lugnare vanor, och
Anders Ek blir därför tills vidare gärna liksom
isolerad på scenen — något som i detta speciella fall dock
ej stör totalintrycket, efter Caligula just skall vara
en isolerad människa med rikt inre liv men få eller
inga verkliga kontakter utåt. Ej minst därför har nog
Caligula för Ek varit näst intill en önskeroll, något
som också bidragit till topprestationen. (Som den
absoluta önskerollen för honom skulle jag vilja tippa
Clifford Odets "Golden boy" med dess virtuosa
kombination av känslighet och smidig råstyrka — synd
att den pjäsen så nyss spelats på Stadsteatern.)
Endast slutet med bristningen gestaltas ej i klass med
det övriga, utan har några av de gånger jag sett
pjäsen t. o. m. fått en skärande ihålig teaterklang. Och
man förstår skälet. Den personlighet, varur Anders
Ek öser, har nog av ensamhet, månlängtan och
maktvilja, men har ännu ej lärt kapitulation.
Anders Eks dominans nästan skymmer texten vid
första åskådandet, och först andra gången börjar
Camus intaga det centrum som med rätta tillkommer
honom. Visst är släktskapen med Sartre påfallande.
Samma smak för det grymma och depraverade (det
är nu snart en konvention), samma dialogföring,
samma huvudproblem. Men stor divergens i
problemets lösning. Liksom "Främlingen", Sartre må säga
vad ban vill, går lit på att visa att människan icke
skapar sin egen existens genom egna handlingar, och
liksom "Sisyfosmyten" predikar att ej handlingen,
utan insikten, nämligen insikten om handlings
meningslöshet, skapar det "credo quia absurdum" som
gör livet livsmöjligt, så vill Camus med "Caligula"
demonstrera att själva frihetsbegreppet är absurt och
självupplösande, vilket ej hindrar stark tragisk
sympati för maktmänniskan, som går under på försöket
att förverkliga sin egen absoluta frihet. Är detta
existentialism? —- ja, i den mening Nietzsches
insats kan kallas religiös. Det har diskuterats om
Camus haft Hitler och Stalin i tankarna, när han
koncipierade Caligulagestalten. Det är tydligt nog att han
många gånger haft det, och orimligt vore att han
skulle kunnat överse dessa den moderna tidens mest
pyramidala exempel på maktvilja. Men lika tydligt är
ju att han ytterst siktar på en punkt långt bakom
den politiska dagsdiskussionen,
Ingmar Bergmans regi armbågar sig heller ej fram
förr än vid andra eller tredje åskådandet. (Det är
beröm.) Där är dock stronga takter. Jag vet ej hur
mycket Bergman kunnat låna från iscensättningarna
i Frankrike och Danmark; men en sådan detalj som
jättegonggongen i första akten, hängande som en
glödande fullmåne mot natthimlen är onekligen ett
genialt uppslag både symboliskt, visuellt och
funktionellt, vem som än haft det. Och där finns massor.
Andra aktens dekorativa gästabudsbord, som blir
rullbräda för en ekvilibristisk mordscen; tredje aktens
levande statyer; fjärde aktens Medusapose för
Ceso-nia och Caligulaentré tvärs genom en dekoration, för
att nu plocka — ett slags, samtidigt, målerisk
kon-struktivism. Skall man komma med kritik, blir det
främst att de många uppslagen ej alltid ge intryck
av att ha sprungit ur styckets egen groningsgrund,
utan verka utifrån instuckna lösa blommor. Ej heller
bör Ingmar Bergman helt vifta bort den kritik han
fått för de många anakronismerna. Nog fick också
jag ett störande spexintryck av bananerna och
apelsinerna på romarborden (men var fanns brödet, oljan,
stekarna och fågeltungorna i honung?), av de små
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
