Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
kodexama, lika Luthers katekes, som skalderna går
och läser i i stället för bokrullar (som till på köpet
varit dekorativare), av spegelglastrymåerna, av att
jojon, som greken Helicon mycket välfunnet leker
med, var en modern lackerad träd:o, i stället för
elfenben eller keramik, trots att lackeringskonsten
kom från Kina först på 1500-talet, o. s. v., o. s. v.
Oväsentligt? Ej helt, ty nonchalant. Stycket är förlagt
till omsorgsfullt studerad klassisk miljö, då bör
också regissören omsorgsfullt studera denna miljö, sen
kan han sätta in bilar eller spela i smoking om han
vill, men han bör veta på varje punkt var han
avviker, och av vilka konstnärliga skäl.
Utrymmet förbjuder ytterligare ordande om bl. a.
birollerna, där Töre Lindwall som Chærea ("Cherea"),
Bertil Anderberg som Mereia, Ingrid Borthen som
Cæsonia och Yngwe Nordwall som Helicon gjorde
betydelsefulla insatser. Ebbe Lindé
Jason av Samson Raphaelson. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Detta stycke får sitt största litterära intresse genom
att en av de manliga huvudrollerna, författaren Mike
Ambler, uppenbarligen är ett porträtt ej utan
uddighet av William Saroyan; i den andra manliga
huvudrollen, Jason Otis, lär roade amerikaner kunna
igenkänna en känd Newyork-kritiker, men den poängen
går förlorad här. Blandningen av naivitet och
beräkning, av genial spontaneitet och fräckt reklammakeri
hos Saroyans dubbelgångare är dock så väl träffad
och så roande, att det gott räcker.
För övrigt är stycket en typisk teatermannaprodukt,
ett virtuost hopkommet spelstycke för tre virtuosa
aktörer. Alla tre bör ha förmågan att avslöja ett andra
jag under ytjaget, och däri ligger poängen. Kritikern
är en isolerad, kräsen men självsäker estet, tills
Ambler ruskat om honom för att öppna honom för livet i
allmänhet och för Amblers egen dramatik i synnerhet,
vilket är viktigt för karriären (Amblers, vill säga).
Då blir han som ett lössläppt barn. Hans hustru, så
elegant och docklik på ytan, och med pretention på
att vara av förnäm sydstatssläkt, visar sig vara ett
enkelt proletärbarn med oerhörd social ambition,
född ur längtan, förtvivlan och stålhård vilja. Hon
håller på att falla för Ambler, naturligtvis, men lika
naturligt är att allt lyktas väl, och vi skiljas från
samtliga tre parter med bibehållen blandning av
godmodigt leende och överseende sympati.
Man kan inte säga att någon av
Stadsteaterartisterna fick in en fullträff i huvudrollerna. Claes
Thelander som diktaren kom närmast; man trodde på
hans livs- och självbetagenhet, men knappast på hans
effektivitet som reklammakare och omgestaltare av
andras livsföring. Hos Karl-Magnus Thulstrup fanns
nobless och reservation, men ej den frambrytande
livsglädjen, och Agneta Prytz — ja, hon är nu Agneta
Prytz hur hon vrider och vänder sig, lustig, söt,
säker, välberäknad ända till det artificiella, men utan
de djupa alttoner som hon hade behövt på åtskilliga
ställen här och även sökte efter. Men gudilov finns
i pjäsen också en hel del komiska biroller, och på
dem kan den rädda sig upp. Och där fanns fast mark.
Främst Arne Nybergs framställning av sjömannen,
som seglat på alla hav under första världskriget och
varit scenarbetare på Metropolitan under Carusos tid,
men ändå just inte tycker han har något att berätta
— det var en studie, gjord med enkla men ytterst
effektiva medel, som hänfört både publik och kritik.
Vidare den alltid pålitlige Benkt-Åke Benktsson som
jitterbuggsdansande rörläggare, och Lisa Lundholm,
med obetalbart smickrade leenden som hans fru.
Samson Raphaelson är snart en femtiårs man och
en av Hollywoods mest kända scenarioskribenter.
Numera har han också en ganska omfångsrik
fritidsproduktion av komedier bakom sig, allt sedan han
1925 slog igenom med Broadwaysuccén
"Jazzsångaren", vars filmversion med Al Jolson blev den första
stora ljudfilmen. De flesta av hans komedier torde
ha varit rena fäsörarbeten. Tre eller fyra ha spelats
i Sverige tidigare. Men handlag fattas honom minst
av allt, och publikframgången med "Jason" är både
berättigad och begriplig. Ebbe Lindf.
Om någon saknar recensioner av de bägge pjäser
av Shaw, som under december uppförts i Stockholm,
så delas denna saknad i hög grad av redaktionen.
Recensionernas uteblivande beror på ett postalt
missöde, som inte kunnat repareras då recensenten
befinner sig på utrikes resa.
Film
Ibis och löjtnantshjärta. Manus: Olle Hedberg.
Regi och scenario: Alf Sjöberg. Svensk filmindustri.
Att bland Olle Hedbergs romaner välja ut "Iris
och löjtnantshjärta" för filmatisering visar gott
omdöme, säkert filmöga: romanen om hembiträdet Iris
Mattssons och fänriken Robert Motanders erotiska
mellanhavanden i Stockholm rymmer utomordentligt
bildstoff för en durkdriven regissör — Östermalms
brackdöme, avslöjat i överlastade plyschvåningar med
högklassigt hedbergska repliker, tjusande dagrar över
Stockholm, officersbegravning i Oscars med
förstämda trummor och framför allt ung kärlek. Allt lämpar
sig gott för översättning till bild, intet behöver gå
förlorat.
Alf Sjöberg har förvaltat romanen samvetsgrant
och väl. Han har varit trogen mot de bärande
replikerna, strukit under dem med genomtänkta och
stäm-ningsmättade bildkompositioner och scenväxlingar,
och han har fått kärlekssagan att blomma mjukt och
vädjande mitt bland all den mänskliga ynkligheten,
precis som den gör hos Olle Hedberg. Men en
förutsättning för att filmen skulle bli boken värdig har ej
förelegat vid inspelningen: Alf Sjöberg är inte en
lika underhållande berättare som Hedberg. Hedberg
är allvarlig men lättsam i "Iris", Sjöberg är allvarlig
alltigenom. De fjolliga brackorna som kretsar kring
de ungas lycka blir hos honom sataniska demoner,
mörka och maktfullkomliga. Den banala, näpna
vardagstonen i hembiträdets och fänrikens äventyr tvingas
från början upp i det tragiska; det paradoxala
inträffar att just strävan efter dramatisk koncentration
i filmen gör den mindre spännande. Olycksfallet, så
meningslöst och förkrossande i romanen, är bara vad
man sitter och väntar på i filmen.
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
