Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Det är inte bristande konstnärlig förmåga hos
Sjöberg som gjort hans "Iris" sådan utan hans
temperament — hans egen tolkning av denna stockholmska
roman innebär inget misslyckande. Det vilar en ödets
slagskugga över Iris och hennes Lillpojke från första
mötet, det är sant och det är egentligen fel — men
som med Sjöbergs vägledning Mai Zetterling och Alf
Kjellin agerar blir deras banala kärlekssaga oändligt
betagande och övertygande riktig trots allt. Mai
Zetterlings prestation är utomordentlig: hon får på en
gång fram aningen av slampa hos Iris och det mjukt
flickaktiga, som innan slutet kommer har växt till
världsvis moderlighet. I slutscenen ordnar hon med
sitt stilla vackra ansikte till en happy end — där
lurar hon kanske både Hedberg och Sjöberg, alldeles
privat. Brackornas cynism bryter inte ned henne och
dränker henne inte heller: romanen låter Iris bara
stänga dörren om sig, men stolt vandrar Mai
Zetterling vidare med ett lyckligt leende på läpparna sedan
hon fått höra Lillpojkens tro att all kultur störtar
samman om Gud inte finns. Det blev en varm och
överraskande effekt som satte punkt för
filmberättelsen om Iris och löjtnantshjärtat.
Kring henne och hennes äventyr hade en rad
förtjänstfulla skådespelare uppgiften att göra mer eller
mindre tacksamma bracktolkningar.
Jan Olof Olssön
Medan porten var stängd. Regi, manus och
produktion: Hasse Ekman.
Om man ville ge Hasse Ekmans nya, av honom
själv skrivna, regisserade och delvis också spelade
film ett fint namn skulle man kunna kalla den
unanimistisk ty den vill skildra ett hyreshus på
Östermalm som en enda organism vars inre delar, d. v. s.
hyresgäster, avslöjas med tvärsnittsteknik. Det är
händelserna under en natt "medan porten var stängd"
som berättas och skulle händelserna i huset gå på
i den takten skulle hyresvärden få det besvärligt.
Flygvärdinnan får besök av sin f. d. make som vill ha
skilsmässopapperen undertecknade men i stället på
nytt hamnar i den äktenskapliga sängen. Den utspelta
och alkoholiserade skådespelerskan bjuder sin gamle
direktör på supé, blir full och otidig och dränker sin
förtvivlan i en grogg av champagne och veronal för
att försent ångerköpt vackla ned till flygarkaptenen
under. Där har emellertid döden varit före henne:
den samvetslöse förföraren har nyss mördats av sitt
senaste offer. Flickans fästman har under tiden
klagat sin nöd hos den prostituerade, som märkligt nog
också driver sin hantering i detta trots allt ganska
fina hus. Där bor också en äldre herre, som med
gnidande på sina sista sekiner upprätthåller
flanörtraditionerna från den gamla goda tiden, hans bidrag
till dramatiken inskränker sig till en patetisk mindre
hjärtattack varvid han får hjälp av den snälla
skökan. På morgonkvisten infinner sig också
mordkommissionen, ledd av en kommissarie vars imbecillitet
borde kännas som ett slag i ansiktet på den redan
hårt prövade Stockholmspolisen. Trots alla dessa
händelser, som interfolieras med lågkomiska inblickar
hos Hjördis Petterson och Douglas Håge i
portvaktsvåningen, är filmen ganska stillastående och består
till femtio procent av samtal under
närbildsfotografering. Som alltid i svensk film får därvid drickandet
utgöra den utfyllande sysselsättningen. IIos
flygvärdinnan dricks det grogg, hos skådespelerskan konjak
och champagne, hos flanören vatten och
hjärtdrop-par, hos skökan madeira, hos flygaren champagne.
Märkligt nog dricks det ingenting hos portvakten, där
kaffekask annars varit på sin plats. Detta eviga
hut-tande är bidragande orsak till den tarvlighet som
Hasse Ekman durkdrivet utspisar sin förtjusta publik
med, han vet precis när stämningen i salongen
behöver piggas upp med ett grovt skällsord eller en
hänsyftning på sexualia. Människoskildringen är
annars inte undermålig utan snarast ganska habil.
Tollie Zellmans dödsdans i en roll som lånat detaljer
ur hennes egen närmaste omgivning är ett
skrämmande, skakande prov på exhibitionistisk
skådespelarkonst och regissören visar vid tillvaratagandet
därav hur mycket han kan när han är som bäst.
Dessemellan slarvar han ifrån sig och hoppas att ingen
skall märka slarvet och orimligheterna, t. ex. i
samband med mordet (tekniskt och medicinskt omöjligt
som det här tillgår) och den följande
kriminalundersökningen. Till slarvet får räknas att speakerrösten
i slutet av filmen igenkännes som den hädangångne
flygkaptenens, d. v. s. Hasse Ekmans. Fotot i filmen
är av hög klass, det gäller också inredningen av de
olika våningarna som är fint och riktigt
individualiserade. Georg Svensson
Nattens gäster (Les visiteurs du soir). Scenario:
Jacques Prévert. Marcel Carné, DisCina, Paris.
Det brukar sägas att allting händer för sent i Sverige.
Böcker av internationell betydelse översätts tio år
efteråt när de ingenting längre berättar om
tidsströmningar, banbrytande filmer importeras när de för
länge sedan fallit i glömska. Ja, nog är esprit
d’esca-lier något som vi svenskar har sinne för... Hela den
franska ockupationsproduktionen var under kriget ett
mysterium för svensk publik och behovet att få
kontakt med det förseglade landet starkt.
Importsvårigheterna skall visst inte underskattas, men Schweiz
skaffade sig på ett tidigt stadium en långt bättre
inblick i den franska produktionen och kungjorde
genom sin fria press vilka filmer som var av vikt
— faktiskt var de schweiziska tidningarna under flera
år den franska filmens enda språkrör i världen. Den
svenska slöheten på dylika områden har redan blivit
legendarisk. Nu har man sent omsider börjat
igångsätta en import av franska ockupationsfilmer som
visserligen kan ha intresse som studiematerial av en
lyckligtvis avslutad epok men som givetvis ingenting
kan berätta om Frankrike av i dag. Publiken borde i
förtexterna meddelas om filmernas inspelningsår —
nu står den fullkomligt desorienterad inför den ganska
förvillande bild fransk filmproduktion från
ockupationen fram till i dag företer. Framför allt är de s. k.
eskapistiska tendenserna svåra att komma tillrätta
med — en kännedom om sammanhangen är absolut
nödvändig därvidlag.
I viss mån kan en del av ovanstående också
till-lämpas på Marcel Carnés enda film under
ockupationen som man nu sent omsider vågat inköpa för
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
