Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Tora Dahl: Att Signe var sådan... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT SIGNE VAR SÅDAN.
då hade fröken Lundgren fått fart i benen
och skyndat efter.
— Jag ville se vart dom skulle gå med
henne, sa hon.
Då såg j ag på fröken Lundgren med avsky.
Jag tänkte: hon är inget annat än ett tjockt
fläskberg, alla nerver är så inbäddade i fläsk
att ingenting når fram till dem. Och så är hon
dum också förstås, otroligt dum, brottsligt
dum. Så dum som hon är har man inte rätt
att vara.
—• Det var en stor järndörr, berättade hon,
som en källardörr, och den smällde igen efter
dom med en skräll. Som om den aldrig skulle
öppnas igen. Jag tyckte det var så otäckt
med den där dörrn, bara jag tänker på den
blir jag kuslig.
Så det hade hon känt i alla fall. Hon
tittade på mig när hon sa det, och hon såg
mörkrädd ut i ögonen. Det verkade
avväpnande på mig, i någon mån i varje fall.
-— Tänk att bli instängd, sa hon.
— Men hon hade löfte av källarmästarns
att få komma tillbaka, sa hon sen. Dom tyckte
om henne och var ledsna. Hade dom bara
vetat något skulle dom ha hjälpt henne. Men
hon snörde sig så hårt och inte var hon så
tjock heller, det är olika hur det syns på
dom. Det var fadern som hon var rädd för,
han hade sagt att han skulle sparka ut sina
döttrar om dom kom hem och det var något
på tok med dom. Det sa han jämt. Han hade
sagt det när hon var på det viset också, fast
det visste inte han att hon var.
Jag glömde bort sen min motvilja mot
fröken Lundgren, hennes oberördhet kunde
vara bra också, det kan kännas lugnt med
en människa som aldrig är nyfiken eller
närgången eller påträngande. Som nu med
fröken Larsson: hon var "sån", hon hade karlar,
sa fröken Lundgren, och det var bara ord
för henne, hon målade inte ut nånting för
sig och tänkte aldrig på vad som skedde i
hennes rum.
— Hon hade så snyggt och ordentligt så,
sa hon.
Sen kunde hon vara klunsig också, så det
förslog. Det var hon den gången då jag mötte
henne vid båten och träffade fröken Larsson.
Vi hade sällskap då till Riddarhustorget. Jag
gick i mitten och jag vände mig till fröken
Larsson — när man har varit nere och mött
någon vid en båt är det inte svårt att hitta
samtalsämne. Jag hoppades att hon var i den
tron att j ag inget visste om henne, men vi hade
inte gått lång bit förrän fröken Lundgren tog
sig för att klumpa över till min andra sida. För
mig var det så tydligt som om hon hade sagt
det högt att hon ville placera sig själv som
en barriär mellan mig och fröken Larsson,
för att jag inte skulle bli besmittad av henne.
Men kanske märkte fröken Larsson det inte,
hon verkade ointresserad både av mig och
fröken Lundgren och frånvarande
överhuvudtaget.
Jag skulle aldrig ha kommit på den tanken
att hon var det hon var. Det fanns inget
påfallande hos henne, hon var inte härjad, hon
hade ett regelbundet ansikte, såg ut att vara
bortåt fyrtio, och hon var korrekt klädd, lite
tråkigt borgerligt tyckte jag. Jag skulle ha
gissat att hon hade något osjälvständigt och
enformigt yrke och att dess tråkighet färgat
av sig på henne, men att hon var så van vid
det att det inte gjorde henne något. Och när
jag gick bredvid henne och mindes vad fröken
Lundgren hade berättat om henne, tänkte
jag: hon bryr sig nog inte om det. Men hon
var besvärad av mig, det fick jag så
småningom klart för mig, och när vi skildes
framme vid spårvagnen hade jag en bestämd
känsla av att hon blev glad att bli av med
mig. Men att jag hade gått bredvid en
människa som var utom hörhåll inte bara för
mig utan för alla, det anade jag inte.
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
