Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Tora Dahl: Att Signe var sådan... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORA DAHL
Ett par månader efteråt ringde fröken
Lundgren till mig och frågade om jag ville
komma över och dricka en kopp kaffe hos
henne. Hon hade slutat sin plats och var
tillbaka i sitt rum igen.
— Fröken Larsson har flyttat då, sa jag.
— Jaha, sa hon, jo, hon har flyttat, hon,
det har hon, som sagt. Sen sa hon att hon
skulle berätta när jag kom.
Jag tänkte förstås att det hade varit
klagomål igen, men något större obehag kunde det
ju inte ha varit eftersom fröken Lundgren
bodde kvar.
Fröken Lundgren tog emot mig fryntligt
som vanligt. Hon satte på kaffepannan och tog
ut en plåt med nygräddade bullar ur ugnen.
Det var inte många bullar som fick rum på den
där plåten, spisen satt ini kakelugnen och var
så liten att den verkade lekstuguspis. Det såg
lustigt ut. Jag la märke till att det var ny
matta på golvet och nytt överkast på
schäslongen, men bådadera var så ledsamma att
jag inte kom mig för att säga något om det.
På väggen hängde de vanliga fotografierna.
Tjuren hade hon också satt upp, det var en
akvarell som hon hade fäst med knappnålar
i tapeten. Själva tjuren var smutsbrun och såg
ut som en sån där konstruerad bild av en
uroxe, lika stel och livlös, den var målad mot en
bakgrund av klarblå himmel, djupgrönt gräs
och blågröna buskar. När jag först hade sett
den där bilden hade jag grubblat över att
magen var som på en kviga fast den för övrigt
var skapad som en tjur. Till sist sa jag:
— Det var en underlig kviga det där.
— Kviga, inte då, sa fröken Lundgren, det
är ju en tjur vet ja. Det är tjuren som var på
grevens gods. De hade en dräng som var så
duktig att måla, han målade av den och jag
tyckte det vart så bra så jag tiggde den av
honom.
— Ja, men den är ju slät under magen,
sa jag.
— Ja, jesses ja, sa fröken Lundgren och
började fnissa, såna där drängar är ju så
oförskämda, han hade målat ut alltsammans,
jag tyckte det var så förargligt för jag kunde
ju inte ha den oppe med det där, så jag tog
lite bläck och målade över det med.
Det var ljust i rummet nu och bläckfläcken
syntes tydligt.
Fröken Lundgren hade varit kokerska i en
grevlig familj innan hon började med
inackorderingar. Hon var nog lite stolt över
det, fast hon talade aldrig om dem annat än
i raljant ton.
■—- På landet gick minsta lillgreven och var
viktig mot statarbarnen och sa: Ni skulle allt
bra gärna vilja vara grevar ni. En sån där
snorvalp, han var både ful och dum och hade
allt möjligt bus för sig och pinka i sängen
varenda natt, finare var han inte. Han
bråddes på fadern, han var också så där dum
och viktig. En gång kom grevinnan ut i köket
och sa till mig: Kanske att det intresserar
Betty att se greven i galauniform? Han skulle
till slottet, se. Jaa, sa jag, det kunde väl vara
roligt.
Och så gick hon och ställde sig i salsdörren
och där stod redan de bada andra
tjänarin-norna och beundrade.
— Det var just något att se på det,
berättade hon. Greven han gick där och spetade
fram och tillbaka på golvet och hoverade sig
som en tupp och hade en faslig massa
grannlåt på sig. Ja, jesses ja. Fasligt grant det där,
sa jag, och så gick jag.
Greven gillade hon inte. Hon tyckte bättre
om grevinnans älskare. Honom nämnde hon
ofta när vi åt middag.
— Såna här köttbullar måste jag alltid
göra när vi hade grevinnans älskare till
middag, sa hon, för det var det bästa han
visste. Jag fick ganska bra reda på vilka
maträtter grevinnans älskare var förtjust i.
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
