Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Tora Dahl: Att Signe var sådan... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT SIGNE VAR SÅDAN.
— Var han inget annat än älskare åt
grevinnan? frågade jag en gång. Han jo, joo då,
han var jägmästare och hette Granholm och
en riktigt trevlig och snygg karl var han. Inte
alls som greven. En morgon berättade hon
att hon hade drömt om honom. Hon drömde
att hon var kvar hos grevens och så ringde
det på dörren och hon gick och öppnade, och
utanför stod grevinnans älskare, och då sa
hon: Tjänare på dig, Granholm. Det var inget
mer, men hon var på gott humör hela dagen
för den där drömmens skull och rätt vad det
var sa hon för sig själv: Tjänare på dig,
Granholm, och skrattade så magen hoppade.
Hur hon visste att han var grevinnans
älskare, det gav hon inget besked om,
förmodligen upprepade hon bara vad någon
annan sagt. Jag trodde närmast att hon inte
visste vad som menades med en älskare, och
kanske var det så också, fast riktigt så
ovetande som jag trodde, det var hon inte. För
en gång när jag skulle ut i tamburn stod en
Stor lång karl där och kramade om henne.
Jag drog mig tillbaka, men just som jag
stängde min dörr hörde jag honom säga: Ja
adjö då, lilla mamma. Och hon sa: Adjö med
dig. Och hade ett riktigt milt tonfall. Sen
berättade hon att det var hennes son, det var
hans porträtt hon hade på byrån fast hon sagt
förut att det var en släkting.
— Det var på landet, när jag hade min
första plats, sa hon nu. När man är ung
begriper man inte. Så antydde hon något om att
det inte precis var med vem som helst som
det hade hänt, och att det ingen nöd hade gått
på pojken. Och det såg han inte ut för heller,
han var både välfödd och välklädd.
Familjefar var han också. Mer sa hon inte om den
historien.
Vi hade setat och småpratat en stund vid
kaffet, då jag beslöt mig för att säga något
om mattan och schäslongöverkastet, jag tänkte
att hon var naturligtvis stolt över sitt
nyförvärv och det var oartigt av mig att inte låtsas
om det.
— Fröken har skaffat sig både ny matta
och överkast, sa jag alltså och försökte se
intresserad ut.
— Jaa, sa hon. Det vill säga, jag fick
överta det efter Signe.
— Signe? undrade jag.
— Ja, fröken Larsson.
— Jaså, ja visst, sa jag och kom ihåg
henne. Var håller hon hus nu då?
— Joo. Jo hon är död nu hon.
— Död? Är hon död?
— Ja, det är hon, hon är död. Hon begrovs
för fjorton dar sen.
— Vad dog hon av då?
— Hon gick och gjorde av med sig. Ja,
det gjorde hon ja. Hon dränkte sig.
Jag förstod inte. Det hade jag aldrig kunnat
tänka mig. Med det vardagliga utseendet.
— Hon hade inget sagt till någon, sa
fröken Lundgren, det var ingen som hade anat
något första gången.
— Första gången?
— Ja, hon tog sömnmedel först och då
hitta dom henne här, hon låg här på
schäslongen och var medvetslös och dom förde
henne till sjukhus och där fick dom liv i
henne och doktorn sa att nerverna var alldeles
förstörda på henne och han skrev henne till ett
vilohem. Han tänkte hon skulle vila opp sig där
och komma på andra tankar och det lät som
hon ville det. Men där ute gick hon bara och
var håglös. Och en dag såg dom från köket
hur hon gick och lodade kring brunnen, dom
tyckte det såg konstigt ut så dom höll ögonen
på henne. Och rätt vad det var gick hon och
tog av locket och hoppade i. Dom ut förstås.
Dom fick opp henne också och det var inte
så farligt med henne. Hon krya snart på sig.
Föreståndarinnan vart arg och sa till henne:
Att Signe kan gå och bära sig åt på det viset.
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
