Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Elizabeth Bowen: Rosafärgad vår. Novell. Översättning av Viveka Starfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIZABETH BOWEN
För du förstår, vid alla andra tider på
dygnet var rummet bara ett vanligt rum. Det
var ingenting särskilt med mig och Neville.
När jag kom hem låg han alltid och sov. Jag
kunde tända alla lamporna och sparka av mig
skorna och öppna och stänga skåpdörrarna —
han låg som en död. Han var nog väldigt
uttröttad. Och rummet var bara ett vanligt rum
i en annan människas hus. Och på rnornarna
när han vältrade sig ur sängen och tassade ned
för att brygga kaffe — utan ett ord, precis som
om han gick i sömnen — var rummet helt
enkelt ett rum som man just hade vaknat i.
Utanför stod våren pärlemorskimrande i
morgonljuset och de rätta fåglarna sjöng. Det var
skönt. Jag trivdes med att ligga där och tänka
för mig själv, medan jag väntade på att Neville
skulle komma med kaffet.
Om han alls hann bli vaken innan han gick
sin väg, brukade vi byta några ord i all
vänlighet. Jag hade inte den minsta känsla av att det
höll på att dra ihop sig till någonting. Om
jag nu lät honom få det intrycket att jag
tillbringade kvällarna på bio tillsammans med
mina nya väninnor från förrådet och sedan
gick hem till dem och drack en kopp
Ovo-maltine — ja, jag tyckte det var det
hänsynsfullaste. Om han ändå hade varit lite mer
intresserad av mitt liv — men han var inte
intresserad av någonting annat än sitt arbete.
Jag hackade aldrig på honom för det — det
måste jag säga till min egen heder att jag
vet att krig är krig. Men det är bara det att
män är så olika. Du förstår, den där andre
mannen arbetade precis lika hårt, men han var
intresserad av mig. Han tyckte att jag var så
vilsam, sa han. Det sa aldrig Neville. Från
hela den månad vi bodde i det där huset
kan jag faktiskt inte minnas en enda sak som
Neville sa.
Nej, vad hon inte kunde tåla var att jag gick
ut så där på kvällarna. Antingen var hon en
puritan med förnärmat utseende, eller också
hade hon fått ett hårt slag någon gång. Jag
lutar mest åt det senare, fast jag inte kan säga
varför.
Nej, jag kan inte förklara varför. Jag har
aldrig varit vidare subtil av mig, och jag vet inte
om det ska vara någonting att sörja över. Jag
måste erkänna att jag aldrig har varit svag för
subtila människor — jag har alltid instinktivt
försökt undvika dem. Och på det hela taget
har jag nog lyckats. Men du förstår, det var
just på den punkten som hon hade övertag.
Det går inte att — ja, henne kunde jag inte
undvika. Hon fanns där. Och hon försökte
omringa mig, stänga in mig.
Jag undrar om hon inte hade någon
polter-geist med sig — när man tänker på allt som
hände med mina tillhörigheter... Varje kväll
när jag klädde mig i det där rummet
förlorade jag fem minuter — jag menar varje
kväll tog det mig fem minuter mer att bli
färdig. Men allt det där var egentligen för
enkelt för henne. Det var bara ett försök att
få mig mjuk, innan hon satte in sin verkliga
taktik. Vad som var verkligt raffinerat var
det sätt på vilket hennes inställning till mig
förändrades. Första gången kände j ag, som j ag
sa, att hon tyckte illa om mig — ja, tyckte illa
om är ett alldeles för milt ord för resten. Men
efter ett par kvällar var det slut med det. Hon
uppträdde som om hon hade mig fast och
helt enkelt tyckte förbannat synd om mig. Hon
tyckte synd om mig för vartenda plagg jag
satte på mig, och mina hattar var nästan mer
än hon stod ut med. Hon tyckte synd om mig
för mitt sätt att sminka mig — hon brukade
stå tätt intill mig, moltyst av förtvivlan. Hon
var ledsen för att jag var över tretti, och mer
till, och för att jag försökte inbilla mig att det
inte spelade någon roll... Ja, kort sagt, hon
började beklaga mig.
Förstår du vad jag menar när jag säger att
hennes inställning skulle ha kunnat bli verkligt
smittsam?
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
