Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Jean-Paul Sartre: Att skriva för sin egen epok. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT SKRIVA FÖR SIN EGEN EPOK
en bekännelse; även de ekonomiska
företeelserna själva ha, innan de förvandlades till de
teoretiska orsakerna till sociala omvälvningar,
uthärdats under förödmjukelser eller
förtvivlan; idéerna äro redskap eller undanflykter,
fakta födas ur intersubjektiviteten och omstörta
den liksom sinnesrörelserna hos en individ. Det
är med döda epoker som man skapar historia,
ty varje epok tillhör efter sin död relativiteten,
tillika med andra döda ställer den upp sig på
led genom århundradena, man belyser den
med nytt ljus, man förnekar den genom ett
nytt vetande, man löser dess problem, man
bevisar att alla dess ivrigaste strävanden måste
bli fruktlösa, att de stora företag den
betraktade med sådan stolthet fingo motsatt resultat
mot vad den väntade; dess begränsning och
dess okunnighet äro plötsligt uppenbara. Men
det är därför att den är död; denna
begränsning och denna okunnighet existerade inte
"under epoken"; man upplever inte det som
saknas eller, bättre uttryckt, den innebar
snarare ett ständigt överskridande av sin egen
begränsning i riktning mot en framtid som
var dess framtid och som dog på samma gång
som den själv, den var denna djärvhet, denna
oklokhet, denna okunnighet om sin egen
okunnighet. Att leva, det är att på kort sikt förutse
och klara sig med vad man har ombord.
Kanske skulle våra fäder med en smula mer vetande
ha förstått att det och det problemet var
olösligt, att den och den frågan var felaktigt
upplagd. Men det är utmärkande för den
mänskliga tillvaron att man gör sitt val i okunnighet;
det är okunnigheten som möjliggör
moraliteten. Om vi kände alla faktorer som utgöra
företeelsernas förutsättningar, om vi voro säkra
skulle risken försvinna, med risken modet och
fruktan, väntan, den slutliga glädjen och
ansträngningen; vi skulle vara loja gudar, men
förvisso icke människor. Babyloniernas
våldsamma dispyter om järtecken, albigensernas
och vederdöparnas blodiga och lidelsefyllda
kättarstrider stå nu för oss som misstag. Under
själva epoken gick människan helt upp i dem,
och i det hon vittnade om den med fara för
sitt eget liv, kom hon sanningen att existera
genom epoken, ty sanningen utlämnar sig
aldrig direkt, den framträder endast genom
misstagen. I diskussionen om världsbilden eller
om den obefläckade avlelsen eller
transsub-stantiationen var det det mänskliga förnuftets
öde som avgjordes. Och det var alltjämt
förnuftets öde det gällde vid de stora rättegångar
som vissa amerikanska stater anställde mot
professorer som undervisade i utvecklingsläran.
Det är dess öde som i sin helhet avgöres under
varje epok, när doktriner, som den följande
epoken kommer att förkasta som falska, föras
på tal. Det är möjligt att utvecklingsläran en
dag kommer att te sig som vår tids största
dårskap, men genom att vittna för den mot
kyrkans män ha professorerna i Förenta
staterna upplevat sanningen, de ha upplevat den
lidelsefullt och absolut, på egen risk. I morgon
komma de att ha orätt, i dag ha de absolut
rätt: epoken har alltid orätt när den är död,
alltid rätt medan den lever. Må man fördöma
den efteråt om man så vill, den har dock först
haft sitt lidelsefulla sätt att älska och hata,
varemot framtida domar ingenting förmå. Den
har haft sin smak som den ensam har avnjutit
och som är lika ojämförlig, lika oföränderlig
som vinsmaken i vår mun.
En bok har under epoken sin absoluta
sanning. Den uppleves som ett upplopp, som en
hungersnöd. Med betydligt mindre intensitet,
naturligtvis, och av färre personer, men på
samma sätt. Den är en emanation av
intersubjektiviteten, ett levande band av vrede, hat
eller kärlek mellan dem som ha skapat den och
dem som mottaga den. Om den lyckas göra sig
gällande, förkastas och förnekas den av
tusentals människor; att läsa en bok, det är som
bekant att skriva den omigen. Under epoken
äro de första reaktionerna panik, flykt eller
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
