Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Jean-Paul Sartre: Att skriva för sin egen epok. Översättning av Eva Alexanderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN- PAUL S AKTRE
hämtar sin inspiration ur dem. Och de förbli
under tiden vad de äro. Kanske finner man en
flyktig tröst i att höja sig själv över dem för
att skildra dem, men när boken är skriven står
man åter inför dem. Konstnären börjar vara
i ond tro när han vill tillskriva sina olyckor
en mening, ett slags inneboende ändamål, och
han intalar sig att de äro till för att han skall
tala om dem. Han är komisk när han med en
dylik list söker finna ett berättigande för sina
egna lidanden; men han är motbjudande om
han försöker ge ett berättigande åt andras.
Inte den vackraste bok i världen kan
rättfärdiga ett barns lidanden. Man söker inte
rättfärdiga det onda, man bekämpar det. Den
vackraste boken i världen utgör ett berättigande
för sig själv liksom för konstnären. Men inte
för människan. Inte mer än människan
rättfärdigar, ja, frälsar konstnären. Vi vilja att
människan och konstnären på en gång skola
frälsas, att verket samtidigt skall vara en
handling; att det skall ha avlats uttryckligen som
ett vapen i människornas kamp mot det onda.
Det andra misstaget är inte mindre
allvarligt. Hos varje individ finns en sådan hunger
efter det absoluta att man ofta har
sammanblandat evigheten, som skulle vara ett
icke-timligt absolut, med odödligheten, som inte är
något annat än ett ständigt upprepat uppskov
och en lång följd av förändringar. Jag förstår
att man åtrår det absoluta, och jag åtrår det
också. Men varför skall man behöva gå över
ån efter vatten? Det finns ju här, omkring oss,
under våra fötter, i varje rörelse vi göra. Vi
skapa det absoluta på samma sätt som monsieur
Jourdain1 skapade prosa. Ni tänder er pipa
och det är något absolut; ni avskyr ostron och
det är något absolut; ni går in i
kommunistiska partiet och det är något absolut. Antingen
världen är materia eller ande, antingen Gud
existerar eller inte, antingen seklernas dom blir
1 Huvudpersonen i Moliére: "Le bourgeois
gentil-homme", som blev högeligen förtjust att höra att han
"skapade prosa" när han talade. Ö. a.
nådig eller den blir onådig, kommer likväl
ingenting någonsin att förhindra att ni
hängivet har älskat denna tavla, denna idé, denna
kvinna och icke heller att denna kärlek har
upp-levats varje dag, upplevats, velats, härskat, och
icke heller att ni fullständigt har gått upp i den.
Våra förfäder hade rätt när de drucko sitt vin
och sade: "Ännu ett glas som preussarna inte
får!" Varken preussarna eller någon annan.
Man kan döda er, man kan beröva er
möjligheten att dricka under ert återstående liv, men
de där sista dropparna bordeaux som halkade
utför er tunga, dem kan ingen Gud och ingen
människa ta ifrån er. Ingen relativism. Inte
heller historiens "eviga lopp" eller
sinneskunskapens dialektik. Eller psykoanalysens
dissociationen Det är en fristående händelse, och
även vi äro, bortom den historiska relativiteten
och vår egen obetydlighet, absoluta varelser,
oefterhärmliga och ojämförliga, och vårt val
av oss själva är absolut. Alla dessa levande och
lidelsefulla val som vi företräda och som vi
ständigt träffa med eller mot vår nästa, alla
dessa gemensamma företag som vi ge oss in i
från det vi födas till dess vi dö, alla dessa band
av kärlek eller hat som binda oss till varandra
och som inte existera annat än i den mån vi
förnimma dem, dessa otaliga kombinationer
av-rörelser som förtätas och upplösas och som
alla ha levats, hela detta disharmoniska och
harmoniska liv medverkar till att frambringa
ytterligare något absolut som jag skulle vilja
kalla epoken. Epoken är intersubjektiviteten,
det levande absoluta, historiens dialektiska
baksida. Den framföder under smärta händelser
som historikerna sedermera komma att sätta
etikett på. De olika slag av innebörd, som de
småningom få fram genom rationell forskning,
upplever den i blindo, i raseri, i fruktan, fylld
av entusiasm. Under själva epoken är varje
ord, innan det blir ett historiskt ord eller det
erkända upphovet till en samhällelig process,
till att börja med en skymf eller en appell eller
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
