Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Jean Racine: Phèdre. 1677. Översättning av
Ivar Harrie. Stockholm 1927.
En fransk dam på besök i en svensk familj
blev en gång bjuden på nyponsoppa, och
frågade häpen efter namnet på denna underliga
rätt. När hon fick veta det, slogs hon av ett
minne: just sådana "skandinaviska nypon"
hade hon sett en gång i Paris, i en specialaffär
för kulinariska kuriositeter, bredvid haj fenor
och torkade svalbon ... Den svenska familjen
stirrade med ny vördnad på sin
vardagsefter-rätt, som plötsligt fått en så exotisk glans. Att
deras land var ett så fjärran barbarland! Att
de fem timmarnas flygtid till Paris var så
irrelevanta!
Känslan av att egentligen vara
hårpiskför-sedda vildar satt ju inte i så länge. Nordens
fransmän, medelvägens föregångsfolk befann
sig snart åter i kulturvärldens mitt, åtminstone
nära den. Icke desto mindre var episoden med
nyponsoppan lärorik. Den antydde att de fem
timmarnas flygtid verkligen var högst
oväsentlig — att vi varit en randstat i Europa
betydligt längre tid än vi delat ut Nobelpris — och
att vi inte borde bli förvånade eller otåliga, om
vi fann att vägen till detta Europas innersta
själ inte gick att erövra på kullager. Snarare
gick det med samma fart som de ganska
dammiga och långsamma foror, som höll
förbindelsen öppen mellan Stockholm och Paris på
den tiden Stockholm producerade härförare
och Lars Wivallius, men Paris härförare och
Jean Racine. Den vägen är sannerligen ännu
både lång och dammig. Vi tycker oss väl inte
ha mer än ett steg till vår landsmans,
brännvinsadvokatens, ruelse och lärksånger. Men de
sköna klassiska tragedierna, som skapades
samtidigt, och som sedan aldrig varit ur
Frankrikes hjärta, dem har vi ingen levande ledtråd
till. Vi spelar en och annan av dem på
national-scenen, i en hjältemodig översättning och med
stort uppbåd av draperier. Men vi spelar dem
av plikt, och vi ser dem av plikt. Kylan slår
emot oss, som ur en marmorstod, och med
förnyad hänförelse spelar vi sedan Shakespeare
i krinolin och rullskridskor och gläder oss åt
att i varje fall Rosalind och Portia alldeles inte
är gjorda av sten.
Andromake, Berenike, Phaidra — i själva
namnen blir det en avskräckande tyngd, när
de skrivs om på svenska. Felet med att
översätta Racine till vårt språk är ju att han
översätts till latin och grekiska, och får de mest
trista arkeologiska associationer. Hur skall
man kunna bibehålla ett uns av grace i en
text, där själva kammarjungfrun måste heta
Kefissa? Ett namn som räddas från löjlighet
endast om man bestämt håller för minnet dess
klang av barbarisk urtid, men som då också
blir omöjligt att applicera på en färglös och
väluppfostrad confidente — Céphise, vars
namn flyter så lätt i alexandrinerna. Om hon
åtminstone fått heta Zefis! som Creutz sade,
även om det mera kallar upp bilden av en
näbbig subrett. Men den olycksaliga Kefissa
är inte ensam om att draga den svenske
läsarens tankar åt fel håll. Hela den
uppfattning av antiken, som han omedvetet möblerar
Racines spirituella salonger med, är hopplöst
falsk i det här sammanhanget. Ty Titus’ Rom
eller Theseus’ Grekland är för honom identiska
med de museer och grammatikor, där han lärt
sig något om dem. De är avlägsna, döda, på sin
höjd "intressanta" som en polynesisk jaktrit.
Det är inte att undra på att han tycker den
civilisationen är bättre utnyttjad som
kulissmaterial i, låt oss säga, Robert Graves’ spexiga
naturalism, eller "En midsommarnattsdröms"
spexiga romantik.
Men det går nu inte att försöka läsa "Phèdre"
som en illustration till Martin P:son Nilsson,
eller "Britannicus" som en illustration till "Jag,
Claudius". Det går inte heller att närma sig
dessa klassiska tragedier med Winckelmanns
definition på klassisk och Nietzsches på tragedi.
Deras författare var nämligen i den lyckliga
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
