Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
situationen att läsa Euripides på
originalspråket och tyska kulturfilosofer på intet språk
alls. Han gick inte till sina antika förebilder
som en assyriolog till en krukskärva, utan som
en fin damsömmerska till sista numret av
Vogue. Han gratulerade sig uttryckligen till att
ha funnit Atens och Paris’ smak fullständigt
identiska, men det var en komplimang åt båda
städerna. När han retuscherar Andromaques
levnadsöden mera i stil med "den föreställning
som vi numera göra oss om denna furstinna",
liksom när han i sitt företal till "Bérénice"
gläder sig åt att ha rört en furstlig person till
tårar, är han nära till den beundransvärt
okomplicerade inställning till litteraturen som en
berömd fotbollsrecensent i Chicago en gång
visade. Sagde recensent drog oförfärade
paralleller mellan den okände mr Shakespeares
gestalter och "mr Hymie Weiss, den
distingerade gangsterchefen, som sågs med damer på
parkett", och frågade sig om Iagos taktik
verkligen var en lösning på negerfrågan. Racine
stod medvetet mitt i en levande tradition, där
alla tidsåldrar talade samma språk, och
fotbollsrecensenten hade aldrig hört talas om mer
än ett språk, men resultatet blir detsamma.
Ingendera låter sig lockas att fråga om ett
diktverk är typiskt, betecknande eller
dokumentariskt, utan bara: tycker jag om det?
Båda har också en naiv och sublim otålighet
att komma åt sin egen tids frågor, tvärsigenom
den roande lokal- och tidsfärgen. Man får inte
ens, hos Racine, låta blända sig alltför mycket
av de homeriska prinsessornas styvkjortlar och
1600-talsetikett. Det är inte heller den
tidsfärgen — hur frestande pittoresk den än är —
som är det väsentliga i tragedierna. Solkungens
politik och amourer må genljuda i en och
annan tirad, en och arman allusion, men det
är inte där Racines problematik ligger. Det är
en mycket personlig fråga man ser honom söka
svaret på i pjäs efter pjäs, en fråga som han
tvingas utvidga ända till universums yttersta
gränser, innan han kan besvara den. När han
bröt med sina fromma lärare och antog
humanismens evangelium om människans autonomi
och oändliga värde, kom han likväl aldrig
ifrån kravet att förlika detta värde med den
livets ohjälpliga amoraliska grymhet, som ändå
alltid till slut mal ner det till grus. Var låg
människans seger i dessa eviga nederlag, som
ingen retorik kunde fördölja? Det är en jan-
senists fråga till humanismen, och den fick till
sist en jansenists svar i "Phèdre".
Racines pjäser handlar som bekant mest om
kvinnor, om goda och ljusa kvinnor som bryts
ner och segrar i sin förkrosselse, om onda och
plågade kvinnor som hetsar sig själva och
andra till brott och krossas i sina segrar. Hans
sista tragedi — som inte av en slump är hans
sista — handlar bara om en kvinna, en kvinna
utan jämbördiga mänskliga motagerande, som
kämpar ensam med sina gudar. Själv ättling
till Solen och till helvetets domare, är hon mera
brottslig än någon av Racines passionerade
mörderskor, och mer värd vårt medlidande än
någon av hans älskliga martyrer. Phèdre dör,
skuldtvngd, med en förnedrande bekännelse
på läpparna, med all mänsklig storhet och
värdighet utstruken och nedsmutsad, och varje
hennes gest är en hymn till ljuset och renheten.
Racine har äntligen löst sin gåta, när han
erkänner den olöslig. Människans värdighet
ligger i att erkänna att hon ingen äger, att det
inte finns någon olycka och någon synd som
inte gudarna kan hopa över hennes huvud.
Hennes själ är lika mörk och irrationell som
hennes öde. Och bakom de förfärande laglösa
naturmakterna som tyranniserar henne —
l’im-placable Vénus — skymtar till sist i denna
tragedi den ännu mer förfärlige Gud vars
vägar inte är våra vägar, vars förutbestämda
nåd är lika obegriplig som hans förutbestämda
skoningslöshet. Racine hade återfunnit honom
på sin egen väg i livet, och han kunde inte
längre vända ryggen åt den skola där han
först lärt känna honom. Därför lämnar han
också teatern efter "Phèdre", försonar sig med
kyrkan, tar ett borgerligt yrke och tjänar
"le Roi et TEvangile". Om han kan tjäna dem
genom att skriva tragedier, så gör han det,
och briljant. Men det blir dock endast
oändligt vackra lyriska recitationsstycken, utan
handlande personer, ingenting utom Gud och
hans marionetter. Han kan inte längre göra
dramatik av det som inte är ett problem för
honom.
Men hans dramatik är ju fördenskull inte
enbart problem. Dessa metafyiska revben sitter
långt inne i strukturen av hans sju stora
profantragedier, och man får mycket att bita i,
innan man hinner dit in. Inte bara hans
berömda djupa psykologi och fina själsstudier,
som man så gärna berömmer för att slippa läsa
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
