Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fulländade. Det som blott varit anslag och
begynnelse, det som blott varit en obetydlig gång
för saftens väg mot blomman, allt sökande
fram till den stora synen finns kvar som delar
av en musikalisk enhet. Man kan inte likna en
diktsamling av Björling vid lökens blad, som
alla äro värdefulla, men vid fördjupad läsning
upptäcker man skönhet i allt fler dikter.
Som ett exempel på en av de många vackra
och tonande dikter som finns i denna
diktsamling vill jag till slut citera följande:
Jag vill bottnen,
sista psalmens stora
storhetsort
sista ljuva klämtans dag
för väntans händer
lysande med fjun vid fjun
och gröna trädens sollystblad
i mina glädjefulla
glädjefulla
dessa enda
dessa fridens
fridens händer.
Cakl-Erik af Geijerstam
Centrifugal dikt m. m.
Jan Wictor: Camera obscura. Bonniers 1946.
3:25.
Bo Carpelan : Som en dunkel värme. Bonniers
1946. 3:—.
Stig Fischer: Sonetter. Norstedts 1946. 3: 75.
Sten Hagliden: Rastgård. Norstedts 1946.
3:75.
Gunhild Haller: Kom hjärtans fräjd.
Norstedts 1946. 3:—.
Viggo Loos: De släckta ljusen. Wahlström &
Widstrand 1946. 2:75.
Ewa Waldemarsson: Aldrig dör ljuset.
Bonniers 1946. 3:25.
Gunnar Wihlborg: Lyrisk dagbok. Norstedts
1946. 3:75.
Sven Åkerstedt: Strofer på vägen. Norstedts
1946. 3:75.
Två medicinmän, Torgny Greitz och Lars
Gyllensten, satte sig som de sedan själva
avslöjat en kväll i fjol våras och gjorde på fem
timmar — en smula enligt det samarbetsrecept
som präglar leken ’långkatekes’ — en
"40-talistisk diktsamling" som de kallade Camera
obscura, försedde med pseudonymen Jan
Wictor och sände till ett förlag där den med någon
tvekan antogs. Diktsamlingen har inte fått
särskilt mycket sämre eller bättre kritik än
många andra, och naturligtvis innebär
avslöjandet en publiksensation. I sin förklaring
(D. N. 30 december 1946) hävdar författarna
med en viss maliciös pretention på saklighet
att det varit fråga om ett experiment på kritik
och publik, att de inte anser sig ha gjort
en parodi, "att varje normalbildad människa
skulle kunna göra dikt, djup dikt, central dikt,
utan att behöva ha ett centrum direkt". Det är
här det ’vetenskapliga’ resonemanget haltar:
man kan inte göra någonting centralt utan
centrum. Vad de gjort känner den mycket väl
till som med Gide tittat i kalejdoskop eller med
surrealisterna lekt "Le cadavre exquis", och
som vet att på tio resultat, erhållna enligt en
metod som är långt mera automatisk och
slumpartad än den de två medikofilerna
använt, finns alltid ett som är groteskt, lustigt
eller kanske rentav djupt, i varje fall
användbart. Det är ingenting märkvärdigt med
det. Mänskoanden söker mening och finner
den t. o. m. i kaffesump eller i formlösa
molnanhopningar eller i den sterila öknen.
T. o. m. i atomer. Jämsides med meningen går
omeningen. Det var detta Tegnér vägrade
acceptera i sitt "det dunkelt sagda ...".
Nu skall det först och främst sägas ifrån att
boken inte är bra, likaväl som många andra
"40-talsdiktsamlingar" inte heller är bra. Jag
citerar troget mina blyertsanteckningar på
smutstitelbladet, gjorda före avslöjandet
(siffrorna betecknar sidor): "26 i minnet, 42 bra,
46 hopp om livet, 51 bildraseri" — alltså en
chans på tio dikter, eftersom samlingen
innehåller c:a 40. Men vad som inte är bra är
ramen med vilken författarna sökt ge sin
diktanhopning ett sken av helhet — fast nog måste
man säga att den är illistigt tänkt. Den
framställer "Jan Wictor" som en mycket ung
självmordskandidat, vädjande till läsarens
medlidande med ett engångsverk. Det är möjligt
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
