Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
håller lyckligtvis inte bara Amelie Posses och
Andreas Bjerres ungdomligt pretentiösa och
litet ansträngt "kulturella" kärlekshistoria utan
också sådana sprakande paradstycken som ett
högdramatiskt möte mellan Ellen Key och
Georg Brandes eller som den stora festen, som
Köpenhamns samtliga målarskolor ställde till
för att fira Christian Zahrtmanns sextioårsdag.
Amelie Posses människoskildring har både
höjd och dimension. De människor hon ägnar
sin kärlek och som hon lägger ner omsorg på
att skildra äro de raka, rena och brinnande,
särskilt kvinnor av starkt och förnämt virke
som Hedda Wennerberg, Maria Ribbing och
Ville Heise. Främst står det fascinerande
porträttet av modern, Gunhild Wennerberg,
fängslande genom vad det uppenbarar av klarhet
och glöd, ännu mera fängslande genom de
hemlighetsfulla djup och den farliga styrka det
låter ana. Men det kan ibland förefalla som
om Amelie Posses människouppfattning
saknade bredd och verkligt djup. Man kan få det
intrycket att hon intresserar sig mindre för
människorna än för det intryck de gjorde på
flickan Amelie — "de inflytanden den unga
plantan från olika håll utsattes för". Den
ogenerade och oslipade flickunge, som chockerade
sin omgivning med att gå på styltor och spela
dragspel på Lundagård eller med att iförd tänd
cigarrett och röd målarrock köra gödsel från
Ny Carlsberg till Haslunds målarskola, har på
ett exklusivt sätt blivit placerad i tavlans mitt,
och gestalterna omkring henne bli ibland
endast staffagefigurer. Och Amelie Posses
starkt emotionella läggning gör också att det
kanske är bäst att sätta frågetecken i kanten
ibland, åtminstone när hon talar om
människor, som hon inte var förtjust i, och som
kanske inte voro så förtjusta i henne. Ordet
"salvelsefull" använt om biskop Billing är t. ex.
säkerligen inte det riktigt rätta.
Amelie Posse led under hela sin uppväxttid
av kroniskt dåligt socialt samvete. Också Elsa
Nyblom gruvade sig under barndomen svårt
över sitt "överdådiga lyxliv", men bakgrunden
är här en annan. Amelie Posse fick se den
ytterliga lyxen, Elsa Blomberg fick se den
ytterliga fattigdomen bland Bahians sextio
familjer, där man, när man hade råd, köpte
kol för fem öre och bar hem den i förklädet,
och hennes egna hela och rena kläder, hennes
varma säng och hennes små nöjen förekommo
ibland det känsliga och ömhjärtade barnet som
någonting rent otillåtet.
Det är samma personer och samma
miljöer i "När hjärtat var ungt" som det var
i "Strängt personligt". Det är värdige,
korrekte, populärvetenskaplige pappa, som är
vaktmästare i Riksbanken och vicevärd i
Bahian, soliga, uppoffrande, givmilda,
kroniskt överansträngda mamma, som är
barnmorska och som dessutom måste råda bot för
alla bekymmer i hela kvarteret, det är
västmanländska mormor och likaledes
västmanländska Alma i köket, detta praktexemplar,
som då hon erbjöds fem kronor i
löneförhöjning öppnade munnen och sade: "Har ni råd
med det då?", det är familjerna i Bahian, och
det är hemmet, doftande av hemtrevnad och
björkvedsbrasor, glimmande av blanka
fönsterrutor. Men under det att "Strängt personligt"
var ett vertikalsnitt genom den tid av
barndomen då till synes ingenting hände och det
därför inte fanns någon egentlig kronologi,
så är "När hjärtat var ungt" ett horisontalsnitt
genom den senare barndomen och tidigare
ungdomen, vilka av olika anledningar blevo
en förändringarnas tid. Bahian blir såld, och
mamma och pappa ha stort bryderi med att
försöka få andra bostäder till detta lemmeltåg
av människor men kunna likväl inte hindra att
gubben Munter hänger sig på vinden. En
sommar när barnen komma till mormor är hon en
annan och orkar inte med dem. Sedan dör hon.
Och Elsa själv blir också en annan. Hon har
känslor, som ibland förnimmas som längtan,
ibland som äckel. Hon läser Louisa Alcotts
"Unga kvinnor" och säger till Alma: "Tala
inte så till en ung kvinna", varpå Alma
replikerar: "Jag orkar inte höra ungen." Det är
brytningstid och skinnbytestid.
"När hjärtat var ungt" är egentligen en
plockbok. Den innehåller vad som har blivit
över från "Strängt personligt", och den
berättar om vad som hände sen, om hur
teaterkärleken väcktes, om den första dumma
förlovningen och den första allvarliga förälskelsen,
vilka på intet sätt sammanföllo utom i tiden.
Det är stort och det är smått, det är ibland
ganska rörigt och det är en hel del överflödigt.
Men det är samma tusentals smådetaljer från
ett vardagsliv, som inte längre finns, som
i "Strängt personligt", det är samma förfinade
sensualism, samma sinnenas ytterliga sensibili-
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
