Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tet, samma förmåga att rita modeplanscher,
samma självironiska balanseringskonst. Och
det är samma omutliga klarsynthet, som inte
låter medlidandet förleda sig till billig
optimism. Den som har vuxit upp i Bahian har
fått vad som i en kapitelrubrik kallas
"hårdhänt undervisning". Bahian är full av olyckor,
som endast kunna botas med det medel man
unnar hopplöst skadade djur men förvägrar
hopplöst skadade människor. Mammas
barnmorskeerfarenheter kunna inte heller hållas
utanför Elsas synkrets, detta som fru
Blomberg formulerar i några ord om "barnalstring
som förströelse, när punschen är urdrucken",
och det händer att flickan får se kvinnoöden
som äro sådana att hon säger: "Mamma, om
jag blir gift och får en dotter så vill jag genast
lägga min hand över hennes mun så att hon
blir kvävd." Det är bredd och djup över
Elsa Nybloms människointresse, det är inte
de berömda namnen hon bryr sig om, fastän
hon i slutet av den nya boken får tillfälle att
nämna både Strindberg, Tollie Zellman och
Lili Ziedner, utan människorna, de anonyma,
de oberömda och i grunden så outforskbara
människorna.
Och Hella Wuolijoki, Estlands första
kvinnliga filosofie magister och Finlands
nuvarande radiochef, hur såg hon på allt det som
för henne utgjorde 1902—04 års värld? Så
gott som uteslutande ur nationellt estnisk
synpunkt, kan det svaras. Skolflickan Hella
Murrik var en vitglödande estnisk nationalist, och
tilltagsen och energisk som hon var skaffade
hon sig tidigt kontakt med oppositionen.
Postimeestidningens redaktion var hennes
intellektuella högkvarter, Tönisson, sedermera
utrikesminister och president, var hennes vän
och idol, Gustav Suits hörde till
bekantskapskretsen. Det var en tid av sjudande nytt
kulturellt liv i detta land, vars portar utåt världen
just hade öppnats på glänt. Skilda
kulturkretsar skuro varandras linjer på estnisk mark,
och härigenom skapades något mycket unikt
och mycket egendomligt. Den nya europeiska
litteraturen och särskilt den skandinaviska
började bli känd och verkade som en
uppenbarelse. Den ryska liberalismens avantgarde
trängde fram, och mot slutet av skoltiden fick
Hella, först med fasa och sedan med intresse,
höra talas om socialismen.
Att läsa Hella Wuolijokis "En skolflicka
i Dorpat" är som att vandra genom en ännu
till hälften sovande törnrosavärld. Hennes
barndoms Estland var ett förunderligt orört
bondeland, där tiden hade stått stilla i
hundratals år. "Himmelsblå var dess blommande
linåkrar", och dess blomsterrikedom väller fram
över sidorna som kaskader av förgätmigej och
violer, av äppelblom och gyllengula ranunkler.
Och Dorpat, vars nuvarande utseende Hella
Wuolijoki inte törs tänka på, växer i boken
fram i hela sitt gammaldags siratliga skick,
skolstaden där tjugutusen människor livnärde
sig enbart på skolorna, där det vimlade av
skolbarn i de olika skolornas uniformer, staden med
de trånga och tysta gatorna, där det spröda
ljudet av klassisk musik ibland trängde ut från
något gammalt patricierhus, staden med de
många parkerna och de tusen näktergalarna,
som sjöngo i majnätter, när människorna
sjungande rodde utför Emafloden och det var
förtvivlat svårt att ägna sig åt
tentamensläsning.
Hella Wuolijokis "En skolflicka i Dorpat"
har fasthet och renlinjighet, och den är till
bristning fylld av en kärv ljuvhet. Det står en
ren och litet sträv atmosfär kring dessa unga,
som leva för sina idéer och sluka böcker i de
intellektuellt utsvultnas hunger. Och det ligger
något av snösmältning och vårkluck över Hella
Murriks rundkindat allvarsamma
skolflicks-uppenbarelse. När hon älskar så vet hon inte
av det, och när hon tror sig älska så är det inte
kärlek. Hon arbetar utöver sin förmåga och
gråter av ilska, när hon måste vila sig. Och till
den ytterligt rigorösa studentexamen tar hon
ut sig så fullständigt att hon sover i tjuguåtta
timmar efteråt.
När Amelie Posse nyårsafton 1899 i
högtidlig sekelskiftesstämning lät ordet "utveckling"
slinka ur sig, fick hennes farfar ett gott skratt
— "så enkelt var det ta mig böveln inte" —
och så enkelt var det inte heller. Sekelskiftets
till synes så hälsosamt svällande evolution har
på de fyrtiosju år som förflutit sedan dess
hunnit med att uppenbara sin natur av
kräftsvulst och fallit sönder till ett djupt infrätt
sår. Men i vissa avseenden kan man skönja
om inte en utveckling så dock något som
kanske kan räknas som en förbättring. Unga
flickor lida inte längre, åtminstone i Sverige,
av sådana typiska vitaminbristsjukdomar som
Amelie Posse, Elsa Blomberg och Hella Mur-
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
