Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
myndigheternas sida, och flera blev tvångsvis
återsända till Tyskland med de ohyggligaste
efterräkningar att vänta, medan andra utan
dom och rannsakning internerades, som om
de hade varit förbrytare. Hela detta skamliga
kapitel finns nu i detalj utrett och klarlagt
i Paulson-kommissionens voluminösa
betänkande. Mia Leche ger därutöver en rad mycket
upplysande belägg på den nästan otroliga
råhet, med vilken flyktingarna ofta behandlades
hos oss.
Författarinnan frågar nu hur man skall
förklara all denna grymhet och särskilt på vems
tillskyndan en viss flykting "och många av
hans olyckskamrater" återsändes till
nazisthelvetet. Flyktingarnas öden bestämdes ju dels av
vissa lagar och förordningar, dels av det sätt
på vilket dessa lagar och förordningar
till-lämpades. Ansvaret för den rättsliga ramen
åvilar den Hansson’ska regeringen, som lät
utarbeta den och den riksdagsmajoritet som
godtog den. Ansvaret för tillämpningen åter
vilade på polisen och — under det värsta
skedet —■ socialstyrelsen. Ansvaret för de
politiska flyktingarnas öden i Sverige delas alltså
av många. I de fall där en viss bestämd
flykting behandlades hårdare än den i och för sig
hårda förordningen påbjöd föreligger
emellertid ett ansvar av särskilt graverande art. Men
just i sådana fall är svaret på författarinnans
fråga inte svårt att finna. Det synes alldeles
tydligt, att det bland våra flykting-"vårdande"
myndigheter fanns personer som eftertraktade
ett högt betyg i Berlin. Tyskland expanderade
mycket starkt under 1930-talet, och en vacker
dag kanske Gestapo skulle promenera omkring
i Stockholm. Det skulle vara bra att ha sina
papper i ordning, då den stunden kom. Att det
under 1930-talet fanns ett starkt nazistiskt
inslag inom Stockholms-polisen är nu till fullo
ådagalagt, och redan detta faktum ger
tillräcklig förklaring åt den omänskliga
behandling av värnlösa flyktingar, på vilken Mia
Leche ger många och skakande exempel. Men
även utanför den egentliga polisen synes det
anförda resonemanget, alltså hänsynen till den
egna säkerheten i en Hitler-behärskad värld,
i många fall ha varit bestämmande för
handlandet. Den radikala omläggning som
flyktingarnas behandling i vårt land undergick
efter el Alamein ger det sagda belysning.
Man undrar nu bara, om det verkligen inte
är meningen att i någon som helst form ta
dessa herrar för huvudet.
Paulson-kommissionen anger flera fall, där enligt dess
uppfattning enskilda tjänstemän genom onödig
grymhet mot flyktingar har överträtt gällande lag
och förordning. Under sådana förhållanden
synes en rättslig påföljd inte kunna undvikas.
Mot bakgrunden av all denna skamlighet
lyser Mia Leches och andra aktiva
flyktingvänners insats med så mycket klarare glans.
Man skall erinra sig, att flyktingarna under de
fem första åren efter Hitlers makttillträde inte
erhöll något som helst materiellt stöd av den
svenska staten och att deras existens således
helt och hållet berodde på vad offervilliga
enskilda kunde skrapa ihop. Dessa enskilda
motvägde med sitt kärleksverk i det tysta den
officiella oginheten och grymheten.
I flyktingfrågan liksom i många andra
frågor stod Mia Leche på samma linje som
Torgny Segerstedt — d. v. s. under dennes
senare år, ty hon döljer inte deras tidigare
meningsmotsättningar. Hon lärde känna honom
redan kort efter att han 1913 som professor
hade installerats vid Stockholms högskola.
Hennes beundran för Segerstedt tycks i själva
verket vara ärvd: hennes far, professor Wilhelm
Leche, hade tydligen verkat för Segerstedts
professur, och Segerstedt brukade å sin sida
alltid uttala sig med stor värme om Leche.
Mia Leches Segerstedt-skildring fyller mer
än 150 sidor och synes därmed vara den
fylligaste som finns på vårt språk. Ämnet är
mycket fängslande, mycket omfattande och
kommer säkert att behandlas ofta. Men Mia
Leches starkt personligt hållna teckning
kommer alltid att behålla sitt värde, främst som ett
på minnesbilder byggt intimt porträtt av
människan Segerstedt ehuru inte endast så. De
glimtar hon ger av ursprunget till den
berömda, tjugoåriga fejden mellan Segerstedt
och Conrad Pineus samt av förhållandet
mellan Segerstedt och makarna Forssman ger
väsentlig belysning både till mannens
personlighet och Handelstidningens historia.
Men författarinnan ger också en teckning
av Segerstedts idéutveckling och exemplifierar
den med citat. Det är blott skada, att hon inte
har angivit de data då resp. stycken
publicerades. Övertygande antyder författarinnan, att
Segerstedts övergång från en strävt fasthållen
tro på "rätten" under Forum-tiden till en viss
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
