Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
dyrkan av makten och "handlingens män"
under den första Göteborgs-tiden hängde
samman med hans miljöombyte, hans assimilering
med den stora industri- och redarstadens
överskikt. De sju ledande Göteborgs-redarnas
protest mot Handelstidningen av 1940 betecknar
Mia Leche med en lyckad vändning som
"handlingsmännens" tack till Segerstedt "för
det förtroende han hade hyst för dem".
"Handlingsmänniskorna" var inte riktigt sådana
Segerstedt hade föreställt sig dem. Inte heller
de tendenser till beundran för
handlingsmänniskan Mussolini eller för Japans politik mot
Kina, som Segerstedt under 1920-talet och
början av 1930-talet röjde, kunde han
fasthålla. Det var tydligt att Segerstedt såtillvida
hade gett sig in på ett spår som förde bort från
någonting i hans personlighet centralt. Han
var själv ingen handlingsmänniska, och hans
överdrivna uttalanden t. ex. om Ivar Kreuger
vill Mia Leche förklara med att vi lätt går för
långt i beundran för det som vi själva inte fullt
behärskar. Iakttagelsen är troligen riktig; den
stämmer ypperligt på Segerstedts ståndpunkt
till Mussolini. Segerstedt var inte någon
detaljernas man, och hans kännedom om den
italienska fascismen synes ha varit mycket
obetydlig. Hade han känt till de vidriga
pöbel-excesser, det vedervärdiga skräckvälde — fullt
jämförligt med Hitlers — som Mussolini
släppte lös som ett medel att nå maktens tinnar,
skulle han säkert genast med vedervilja ha
vänt sig mot mannen. Nu kände han bara till
den av propagandan polerade ytan — och
därför föreföll honom den italienska diktatorn så
"pittoresk".
Det bör emellertid sägas, att den
parlamentsleda, som låg bakom Segerstedts
Mussolini-beundran — om man kan begagna ett så starkt
uttryck — under 1920-talet framträdde även
i andra liberala svenska tidningar. Den
nyväckta svenska demokratins oarter gisslades
inte bara àv Segerstedt med en skärpa som
föreföll orimlig i betraktande av de oändligt
mycket större risker som fascismens
successiva utbredning över Italiens gränser
samtidigt erbjöd. Först inför nationalsocialismens
maktövertagande stod det verkliga
sammanhanget fullt klart för Segerstedt. Ännu vid
midsommar 1932 brännmärkte han i samband
med Lausanne-konferensen den demagogiska
löftespolitik, varav Versaillesfreden syntes
honom utgöra ett uttryck. Men redan några
månader senare är den nya linjen fixerad:
det har gått upp för Segerstedt, att den
fascistisk-nazistiska demagogin är oändligt mycket
farligare än den demokratiska, hans
maktbeundran à la Hjärne har ramlat, och han
bekänner sig till demokratin emedan den i all
sin skröplighet dock ensam motsvarar den
moderna människans krav på frihet och
strävan mot rättfärdighet.
Torgny Segerstedts väsen gav i förstone
intryck av samlad kraft, men det fordrades inga
långa studier för att komma underfund med
splittringen i hans väsen. Denna splittring
kunde förleda honom till uttalanden som
verkar chockerande när nu hela hans långa
förkunnelse läggs under luppen; men den gav
också hans stil dess konstnärliga charme, och
det var den som gjorde honom till den sällsynt
fascinerande människa han var.
Ett värdefullt bidrag till samtidens historia
är även Mia Leches kortfattade teckning av
Carl von Ossietzky — den tyske pacifisten som
det norska stortinget mitt under hans
martyrskap belönade med ett ovanligt välförtjänt
fredspris. Åke Thulstrup
Halva världens självporträtt
All världens självporträtt. En antologi
sammanställd av Sigfrid Siwertz. Bonniers
194.6. Inb. 20:—.
Medan en antologi av all världens
brevskrivare ofelbart skulle uppenbara hur evigt lika
vi människor är genom tidsåldrar och kul-
turer, så pekar en samling självporträtt, sådan
som Siwertz’ nyutkomna, på motsatt fenomen:
skaparkraftens oerhörda variationsmöjligheter.
Ämnet litterära självporträtt är oceandjupt,
man kunde gripas av yrsel för mindre. Ty
i grund och botten syftar kanske varje litterärt
174
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
