Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
strider en glänsande kamp för en i grunden
förlorad sak; "det norrifrån kommande ska
snart uppsluka alla gyllene minnesmärken från
medelhavskulturen". Frågar man sig varför,
kommer det kort och gott: "Ty det norrifrån
kommande står i tur att härska."
Den meningen påminner läsaren om att
Werfels mystik, som satt sådana övertygande
spår i hans bästa dikter, i hans romaner ofta
tar sig lättvindiga och mekaniska uttryck.
Hans pessimism i fråga om medelhavskulturens
framtid svär också på ett egendomligt sätt mot
den metafysiska optimism han demonstrerar
i andra fall. Ser man närmare efter upptäcker
man också att romanens ur psykologisk och
realistisk synpunkt ganska oklanderliga fasad
är uppbyggd efter ungefär följande principer:
Verdi måste för att bli av med sin
konstnärliga improduktivitet gå till botten med sin
fruktan, utstå det fruktansvärda mötet med det
reella egna jaget, ett tema som Werfel redan
förut behandlat i sin "magiska" trilogi
"Spiegel-mensch". Detta gör han genom att fara till
Venedig, där den gigantiske Wagner
uppehåller sig. Striden inom honom böljar fram
och tillbaka, tills en hel serie omständigheter
driver fram ett avgörande. I den djupaste
förtvivlan bränner han upp partituret till "Kung
Lear", som han arbetat på i tio år, beslutar
sig för att aldrig mer komponera en ton och
att avlägga ett personligt besök hos Wagner,
i realiteten ett erkännande av att han är
besegrad. "Men den eudemoniska princip som
härskar över de värdefulla andarna i
mänskligheten för att den historiska nödvändigheten
ska gå i uppfyllelse hade annorlunda bestämt."
Den hade bestämt att Verdi när han nästa dag
kommer fram till Wagners hus möts av
beskedet att hans motståndare dött för en kvart
sen, d. v. s. Wagner, som i och med "Parsifal"
har avslutat sitt livsverk, dör för att den
luttrade Verdi ska få kraft att skriva sin
ålderdoms mästerverk "Othello" och "Falstaff".
Om själva idékomplexet i detta verk alltså
ur flera synpunkter kan underkastas en mer
eller mindre sträng kritik erbjuder det ändå
en mycket fängslande läsning, genomsyrat som
det är av musikförälskelse och munter
stridsglädje, av färgöverdåd och en italiensk
livlighet i temperamentet. Och porträttet av Verdi
— positivhalaren, som P.-B. kallade honom —
är så nyanserat och levande att det måste
räknas till Werfels bästa konstnärliga
prestationer. De svenska musikälskarna är att
gratulera till att denna biografiska roman på detta
sätt har dragits fram i ljuset. Det goda med
försenade översättningar är ju att de ger sitt
ämne en i detta fall ytterst välförtjänt förnyad
aktualitet. Erik Lindegren
Kortare anmälningar
Gertrud Zetterholm: Obemärkt. Fredborgs
1946. 6: 75.
Titeln på Gertrud Zetterholms debutbok
lovar raffel. Det gör också bilden på framsidan
och aptitretaren på baksidan. Men inuti är
boken lyckligtvis inte så sensationell utan
i stället klok, varm och, så långt den
oinitierade kan bedöma det, också vederhäftig. När
den adertonåriga Marit Boström kommer till
"Systrarna Ardmans Privata
Förlossningshem", någon gång på den tiden då det inte
var så allmänt med permanentning som nu och
då man ännu använde blöjor till småbarn, så
är det inte för att hon skall ha ett barn utan
för att hon skall gå elev, bli barnsköterska och
så småningom kanske också social kurator eller
något dylikt. Boken är ett mellanting mellan
reportage och den art av romantiserad social
rådgivning, som på sistone blivit guterad av
kvinnliga författare. Stilen är klar, ren och
flytande. Människorna äro typer men levande
typer. Några streck, en fullständigande prick
över det hela, och så stå de där, patienter,
elever, föreståndarinnor, husmor, med kraftigt
utritade konturer och med karakteriserande
smådrag, på en gång maliciöst och varmhjärtat
uppfattade. Galleriet av småbarn är intimt och
kärleksfullt studerat, det finns ljuvliga bilder,
särskilt av den lille herre vars födelse och
första utvecklingshistoria utgöra det centrala
partiet i boken. Vad Gertrud Zetterholm talar
för är dels den ogifta moderns rätt att själv
ta hand om sitt barn. Omgivningen bör inte
sätta upp ett sådant ansikte att hon blir frestad
att lämna det ifrån sig. Dels och framför allt
är det emellertid barnets rätt till föräldrar och
hem, barnets rätt att bli älskat. Gertrud
Zetterholm tröttnar inte på att inskärpa att barn
skola skämmas bort, daltas med, pratas med
från första dagen av sin levnad. Eljest bli de
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
