Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
utomordentligt skickligt avvägd; de personer
som grupperar sig kring den åldrige maestron
representerar alla viktiga komponenter i Verdis
personliga och historiskt-kulturella situation
strax före Wagners död.
Av bipersonerna representerar en senator,
Verdis ungdomsvän och svurne beundrare, de
italienska patrioternas och frihetskämparnas
numera förgångna skede, den oförglömliga tid
då Verdis operor "hade sjungit ett helt folk
på benen". Han får också anlägga den senare
Nietzsches antiwagnerianska åsikt, att den
verkligt goda musiken känns igen på att den
befrämjar både den psykiska och fysiska
hälsan. En gång när han haft svår feber har
han t. ex. kurerat sig själv genom att en timme
i sträck av fullaste hjärta sjunga Verdis
lidelsefulla melodier, framför allt hans strettor och
cabalettor, dessa "bannlysta perioder, som
musikern tycker ser löjliga ut på papperet,
men som i verkligheten far som en orkan
genom hopen tack vare sitt fördolda eller
öppna unisono". Senatorns son, Italo,
representerar den nya materialistiska och
karaktärslösa andan och ansluter sig givetvis till
wagnerbeundrarna. De två kvinnor som han
ägnar sin ovärdiga kärlek är två sinsemellan
olika men typiska representanter för den
italienska kvinnan — den som offrar allt för sin
kärlek, och den som offrar allt för sin konst —
och på så sätt ger de bakgrunden till den
lidelsefulla och renhjärtade hyllning som
Verdi i sina operor riktar till kvinnan. Den
hundraårige operahabituén markis Gritti är
ett levande spöke från den italienska operans
glansfulla förgångna och talar följdriktigt
numera endast om dess förfall. Verdis
avundsman, den misslyckade kompositören och
smäde-skrivaren Sassaroli är så intensivt skildrad
och så eländigt skurkaktig att han gott kunde
ha hämtats ur någon av Verdis egna operor.
Som kontrast till denna tvivelaktiga typ har
Werfel satt in en representant för det
oförvillade italienska musiksinnet: en krympling
som inte har någon som helst musikalisk
utbildning men som genom sina geniala
improvisationer för den tvivelsjuke Verdi
uppenbarar att den av hans fiender så avhånade
"symmetrin" i hans arior inte är någon på
virtuos effekt inriktad spekulation utan en
naturlag, som upptäckts och bragts i
tillämpning av italienskt musikgeni. För säkerhets
skull konfronterar Werfel också Verdi med en
representant för det antiwagnerska Tyskland,
en ung reformator med gotisk munkfysionomi
som i sin överspända, osunda idealism vill sopa
bort all den "klangdynga" som skapats efter de
stora kontrapunktikerna Buxtehude och Bach.
En annan av bifigurerna är Wagner, som
man dock endast får ett par suggestiva glimtar
av. Eftersom Werfels bok också har undertiteln
"Roman der Oper" känns detta onekligen som
en brist. Inte nog med att Werfel i sina
rikligt flödande kommentarer till operakonstens
historia helt förbigår sådana lysande namn
Som Gluck, Mozart och Verdis ryske samtida
Mussorgskij, han bemödar sig heller inte på
minsta vis om att göra Wagner rättvisa.
Wagner och Verdi var jämnåriga, men det
var inte deras enda beröringspunkter. Båda
saknade intresse för instrumentalmusiken, den
absoluta musiken, som enligt Wagner inte hade
någon "moralisk vilja", båda hade varit
politiska revolutionärer, och även Wagner menade
att den nya konsten måste utgå från folket.
(Indirekt låter visserligen Werfel den åsikten
skymta fram att en konst, som utgår från det
tyska folket måste bli vedervärdig, medan han
däremot tillerkänner det italienska folkets
instinkt den högsta domsrätten i alla
musikaliska konstfrågor.) I det sammanhanget skickar
man onekligen en saknadens tanke till Thomas
Mann, som i ett liknande fall med all säkerhet
hade anordnat en intellektuellt högklassig
diskussion mellan en övertygad wagnerian och en
övertygad verdianhängare.
Men Werfel är sin panteistiska fromhet till
trots en utpräglad partitagare, och det ska
villigt erkännas att han tar sitt parti helhjärtat
och sköter sin polemik med brio. För honom,
liksom för Joyce, är det ett axiom att det
italienska bel cantot är musikens höjdpunkt
och krona, att det italienska ariosot stiger upp
ur "den musikaliska driftens ofattliga djup"
och aldrig låter sig fjättras av den dramatiska
psykologins krav. Han tar väl häftigt parti för
folkets smak mot de intellektuellas, för det
intuitiva skapandet mot den utspekulerade
"klangdialektiken", han tar parti för det
fri-hetsälskande förnuftet mot den reaktionära
tyska romantiken, för Italien och
medelhavskulturen mot det nordiska barbariet. Samtidigt
siar han i dystra ordalag om att den nordiske
Lucifers årtusende nyligen har börjat. Verdi
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
