Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Med orygglig envishet förföljer författaren de
dunkla impulser som driver oss fram i de
mörkaste tunnlarna. Envisheten och intensiteten
imponerar, men när man sedan vill
sammanfatta behållningen, finner man att den trots allt
är ganska liten. Gruvlyktan har slocknat på
halva vägen, författaren har trots allt inte haft
tillräckligt fina instrument för att genomlysa
det dunkel i vilket det döende villebrådet, den
för mord efterspanade revolutionäre ledaren
Johnny, är invärvd under sina sista stunder.
I stället för att skildra troliga, nakna
handlingar låter författaren Johnny och andra av
sina hjältar sväva ut i sinnrika labyrintiska
men till föga ledande spekulationer om själens
art. Man hade permanent föredragit den strikta
kylighet med vilken Green låter de gälla
vindarna tjuta genom Belfast. Stic Dagerman
TEATER OCH FILM
Teater
Skådespelaren av Rudolf Värnlund.
Dramatikerstudion.
I början av 30-talet fick Värnlund upp två pjäser
på Dramatiska Teatern, men framgången blev klen.
Lorensbergsteatern i Göteborg uppförde vid denna
tid ett tredje stycke av honom och Blancheteatern
nära tio år senare "Rus". Därtill inskränkte sig, om
man inte är fel underrättad, Värnlunds kontakt med
de riktiga teatrarna och det var ju inte så mycket för
en som skrev så flitigt och som med mera
uppmuntran kanske skulle ha skrivit ännu mer. En vän i
nöden hade Värnlund dock i Dramatikerstudion som
kan sägas ha gjort sin viktigaste insats med att sedan
1940 föra fram i rampljuset inte mindre än fem
Värn-lundspjäser. Men studion har haft att kämpa med
otillfredsställande sceniska resurser och det är
ofrånkomligt att bristerna i Värnlunds dramatik i studions
utformning kommit att framträda onödigt starkt. Nu
är diktaren död och kan inte själv kämpa för sina
pjäser. Men svensk teater har en skuld att gottgöra
till honom ty det räcker inte med att ha uppfört hans
stycken en eller ett par gånger, de måste också spelas
med de resurser han som diktare räknade med.
"Skådespelaren" fullbordades året före Värnlunds
tragiska död och den fick uppleva den vanliga
resultatlösa rundåkningen på teaterkanslierna. Det har
sagts att teaterchefernas tveksamhet berodde på andra
än rent litterära invändningar, att de fann själva
ämnet alltför ömtåligt. Skådespelare lär inte tycka
om att framställa skådespelare på scenen och blotta
själva mekanismen i den dramatiska
framställningskonsten, dessutom gällde det i detta fall en alldeles
bestämd skådespelare, nämligen Gösta Ekman. Pjäsen
är tillägnad minnet av Per Lindberg och Gösta
Ekman, den store skådespelaren i den har lånat drag av
Gösta Ekmans sätt att vara på och utom scenen,
däribland vissa detaljer av mera intim art som kan tydas
som närgångna, men författaren var angelägen att
framhålla att dessa drag var ovidkommande och att
hans syfte varit att framställa vilken som helst
lidelsefullt skapande konstnär, som vräker undan hänsyn
till egen och andras personliga lycka för att kunna
ge sitt yttersta åt den stora anonyma publiken, åt
konsten.
För att gestalta ett geni måste man själv vara det
och även om Värnlund var en äkta, het dramatiker
var han inte något geni. Spelöppningen och hela
första hälften av "Skådespelaren" är briljant och
rymmer så tacksamma scener för en stor artist att enbart
de borde ha jämnat vägen för stycket till en
förstklassig scen. De yttre åthävorna hos Gustaf Brandt,
hans svängningar mellan bortskämd, självupptagen
diva och ett stort gott barn, är tagna på kornet.
Likaså har författaren med fin insikt studerat
skådespelarens sömngångaraktiga balansgång på själva
gränsen mellan verklighet och gestaltad verklighet,
hur han utan att själv märka det vandrar över från
det ena till det andra och hur svårt det är för hans
omgivning att fastställa när han bara är och när han
föreställer vara något. Situationen kompliceras i detta
fall ytterligare genom ett uppslag som verkligen har
något av genialitet över sig: skådespelaren är i färd
med att färdigrepetera en operettroll men läser
samtidigt en krigspjäs av en ung författare som hans
regissör försöker intressera honom för och ehuru han
instinktivt värjer sig mot den verkställer hans
undermedvetna en identifikation mellan honom själv och
huvudpersonen i denna pjäs, varefter han inte kan
komma loss förrän han spelat av sig rollen. Hans
belägenhet är kameleontisk: dels är han sig själv med
sin hjälplösa skuldkänsla gentemot hustrun och det
sjuka barnet, dels är han operetthjälten som vill ge
publiken något tusan djävla av tingeltangel, dels
dras han oemotståndligt till den förödde soldaten i
krigspjäsen, som dödat tills han inte längre kan
åter-infogas i det uppbyggande livets tjänst. Som det barn
han är menar han sig bäst kunna uppväga hustruns
sorg genom att i sitt skådespeleri skapa fest och
glädje för de många, men den djupare konstnären
inom honom inser att ban endast kan rättfärdiga sig
genom att gå tvärsigenom sina egna problem fram till
den konstnärliga sanningen.
Sådant ligger landet när pjäsen är halvvägs och
man är onekligen spänt intresserad. Tyvärr orkar inte
författaren lösa upp den knut han med mycken
sinnrikhet flätat. Den pjäs i pjäsen som repeteras och
spelas upp i de sista två akterna är sannerligen inte
något mästerverk. Replikerna ekar tomma över ett
kaotiskt och grumligt djup. Den okände soldaten är
en trist kliché som enbart inbjuder till
deklamationer. Och när kontakten skall etableras mellan denna
sceniska fiktion och skådespelarens familjeverklighet
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
