Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
uppstår situationer av banal melodramatik och trött
sentimentalitet. Den store skådespelaren står där till
sist som en liten människa och han är inte ens
gripande i sin litenhet. Diktarens vingar bar honom inte.
Olof Molander hade iscensatt och det borgade för
en föreställning av så god kvalitet som resurserna
medgav. Borgarskolans "scen" räcker ju i vanliga fall
inte långt och här krävs försvarliga lokaler i
synnerhet i senare avdelningen då scenen skall vara både
en teaterscen och utrymmet bakom och omkring
densamma. Rummet där pjäsen i pjäsen spelar verkade
kasperteaterlåda och intrycket förstärktes av att
publiken följer handlingen där inne genom ett fönster i
rummets innervägg. Det såg också besynnerligt ut att
skådespelarna vände sig mot den riktiga publiken
och alltså vände ryggen mot den imaginära. Om
stycket någon gång kommer upp på en ordentlig scen
bör troligtvis författarens anvisningar frångås till
föremål för ett annat arrangemang.
Huvudrollen hade anförtrotts Willy Peters som av
naturliga skäl inte kunde och heller inte ville leda
tankarna till Gösta Ekman. Någon demonisk charm
är ju denne sympatiske och intelligente skådespelare
inte utrustad med och han saknar överhuvudtaget
förutsättningar att illudera ett obändigt geni av den
sort det här gäller. Dessutom är han om inte för ung
så dock för gossaktig till typen. Med detta handicap
utförde Peters en prestation som imponerade inte
bara genom den mönstergilla memoreringen av den
väldiga rollen utan genom mängden av levande
smådrag och den oavbrutna inlevelsen. Han sekunderades
förträffligt av Erik Hell, som alldeles chosefritt fick
fram ett intryck av kraft och lugn säkerhet, samt av
Åke Fridell som författaren, en osminkat trovärdig
bild av svensk arbetarförfattare. De andra rollerna
kan förbigås med tystnad inte för att de sköttes direkt
illa men därför att de har så litet att ge sina
framställare. Georg Svensson
Dagen slutar tidigt av Ingmar Bergman. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Uppslaget är lysande. Till en handfull människor
på olika håll i en stad kommer en liten gumma, en
fru Åström, med bud att var och en av dem skall dö
vid angiven tidpunkt under morgondagen. Hon visar
sig vara en hospitalspatient, som de flesta trodde, men
hennes biadskap slår ändå in. Strålkastaren följer
reaktionerna hos två av de kallade, målarinnan och
affärsinnehaverskan Jenny Sjuberg (Ebba Ringdahl)
och hennes manicurist, den sexuellt perverterade
Finger-Pella (Bertil Anderberg). Den förra slår bort
ångesten ur sitt medvetna själsskikt med
förnuftsargument, men den bryter sig fram underifrån och
hetsar henne att först förgäves söka glömska i
sinnesrus, slutligen att söka religionens föraktade tröst;
och en enkel förutsättningslös bön blir till slut den
farkost som bär. Finger-Pella reagerar våldsammare,
med öppen vrålande skräck, som stillnar först
omedelbart inför det oundvikliga. Om övriga kallade få vi
ej veta mycket, mer än att de känna sig indignerade
över det olämpliga intermezzot. Det känns
otillfredsställande; då de nu en gång införts i dramat i så
centralt sammanhang, så skulle man vilja ha också
dem grundredovisade, ev. så vi se var skiljelinjen
går, annars kunde de lika väl ha varit borta. I stället
få vi lära känna en massa ovidkommande, ytliga och
ytligt skildrade personer ur Jenny Sjubergs
sällskaps-och släktkrets (ingen av dem väcker vårt sympatiska
intresse) samt två halvt symboliska figurer,
målarinnans f. d. man, som representerar den onda
människan (Sven Miliander) och en dockteaterägare, som
är god (Anders Ek). Något försök att psykologiskt
motivera de förutsagda dödsfallen göres ej, eller
rättare, sådana försök avfärdas som klentro. Har ett
under aldrig förut inträffat, så kan det väl inträffa
för det. Inte ens Herren Jesus skulle bli trodd, om
han kom tillbaka, säger fru Åström, och om
författaren över huvud menar något, så menar han väl att
instämma. Upplösningen går sålunda i den religiösa
uppbyggeisens tecken; fast näppeligen kan man säga
att det är en uppbyggelse, som vilar på enkla, fasta
marken, snarare på ett högst invecklat postament.
Utförandet anser jag för min del sålunda ej i klass
med uppslaget. Bortsett från att skildringen, som
antytt, flyter ut åt oväsentliga håll, och att slutscenen
med de avlidna i gåsmarsch mot mörkret redan
tidigare en gång använts på Studion med bättre effekt
(i Priestleys "De kommo till en stad"), så är det
ännu något som inte klaffar. Jag har en gång förut
framhållit som min åsikt att regissören Bergman är
fatal för författaren Bergman, genom sin benägenhet
att utan hänsyn till skådespelets struktur rundligt ta
ut alla effekter, och jag nödgas vidhålla denna
förkättrade uppfattning. Vad är det t. ex. som gör att
sällskapet runtomkring äcklar Jenny just denna
hektiska midsommarnatt dagen innan hon skall dö?
Uppenbarligen fru Åströms budskap. Men så grellt
förvriden som hela kretsen här ställdes framför oss i
slappa orgier, så kunde vem som helst fått lust att
gå bort och spy trasor, även om man varit försäkrad
en livslängd om sjuttio år. Så mister en hel scenbild
all mening genom överdrift; och det var nära Bertil
Anderbergs Finger-Pella gick samma väg, trots
skådespelarens starka inlevelse, bara på grund av den
char-gerade kostymen. På något sätt bär det emot att tro
på det religiösa allvaret hos en teaterpersonlighet
med så uppenbar kärlek till grimasen och det göriga.
Det må vara orättvist, men det är så. Man har i stället
ett intryck av flyhänthet och start från ytan; av rika
uttrycksmedel, som treva vagt efter ett innehåll.
Det känns litet bakvänt, men att en teaterman har
varit i farten kan man å andra sidan ej betvivla. De
flesta rollerna äro goda spelroller i vedertagen
skåde-spelarmening. Det var roligt att se Ebba Ringdahl
igen i en så stor roll, hennes och Anders Eks
samspel i vissa scener kom från de stora djupen. Ur den
långa rollistan vill man i övrigt framhäva Gertrud
Fridh som en hjärtlös katta med hopknipna ögon,
Milianders demon, John Ekmans patriark och
framför allt Maria Schildknecht som fru Åström — så
avklarat stilla, så enkel och övertygande som man sällan
sett henne. Ebbe Lindé
Don Gil med de gröna byxorna (Don Gil de las
calzas verdas) av Tirso de Molina.
Göteborgs Stadsteater.
Knut Ström har satt upp denna glada
förväxlingskomedi av år 1617 en gång tidigare. Det skedde på
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
