Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STORA NOTEN
— Ja, sa William Wallace, det räcker för
Hazel i alla fall.
— Hur längesen var det ni gifte er nu?
— Det är ett år sen.
— Jag tycker inte det var så längesen. Ett år!
— Det var i fjol vid den här tiden. Fast det
verkar längre sen, sa William Wallace och bröt
en kvist av ett träd i förvåningen. De vandrade
framåt och sparkade åt blommorna vid
vägkanten. Jag kommer ihåg när jag träfla henne
första gången och det verkar längesen. Hon
kom gående på vägen och under armen hade
hon en lagom stekkyckling, som hon hade fått
av sin mormor, och hon fick den att hålla sej
alldeles stilla. Jag stanna och hälsa artigt på
henne. Vi kände igen varann förstås, men vi
hade aldrig pratat med varann.
"Vart ska ni ta vägen med den där
kycklingen?" sa jag, och då sa hon: "Uppför er
hövligt!" och jag följde med henne och efter
en stund sa hon: "Om ni vill följa mej hem,
får ni ta kortare steg." Så jag förspillde ingen
tid. Det var en halv mils väg över fälten och
fullt av björnbär, och när vi kom opp på
toppen av kullen, såg vi Dover ligga utbredd
där nere mellan sina två kyrkor, du vet, och
stån såg riktigt stor och snygg ut där oppifrån.
När vi kom ner på andra sidan, sa jag: "Hur
är vattnet i den här källan?" och då sa hon:
"Det är det bästa vatten som finns." Så hämta
jag opp vatten och tog en skopa, och hon drack
och jag drack också. Jag tyckte inte att det
var så märkvärdigt, men det sa jag inte.
— Hur gick det på kvällen sen då? frågade
Virgil.
— Vi åt opp kycklingen, sa William Wallace,
och den var mör och fin. Men det var inte
bara kyckling, må du tro. Det fanns fullt med
goda saker på bordet den där kvällen. Hennes
mamma och pappa satt vid kortändarna och
vi satt mittemot varann på långsidorna, och
jag kommer ihåg att smöret stod mittemellan
oss. Det var riktigt mejerismör och det var
upplagt som ett träd, det såg riktigt elegant
ut. Hennes mamma äter som en karl. Jag hade
plockat hatten full av björnbär åt henne och
hon bjöd inte ens sin man. Och ibland steg
Hazel opp och tog en tillbringare med färsk
mjölk och fyllde på i glasen. Jag hade hört
säj as, att dom bruka slåss om henne i kyrkan
till och med.
— Ja, hon är verkligen stilig, sa Virgil. Det
är synd att såna som hon ska behöva bli
gamla och bli lika sina mammor.
— Hennes mamma, ja. Hon får naturligtvis
nys om det här, och sen är det färdigt, sa
William Wallace.
— Hon kommer att flå dej levande, sa
Virgil.
— Hon har bara gått och väntat på att få
en chans, sa William Wallace. Hur kunde jag
ge mej till att vara ute hela natten?
— Det var väl nånting som flög i dej.
— Först skulle jag bara gå på tivolit i
Chartage, och så måste jag låta dom gissa
vad jag vägde — och sen___
— ... var det härligt att ligga där på rygg
i ett dike och sjunga i månskenet, sufflerade
Virgil. Och spela munspel, som du är så
styv på.
—- Om Hazel också satt hemma och förstod
att jag var full, så behövde hon väl inte ta
åt sej som om det gällde livet för det, sa
William Wallace. Det har hon aldrig gjort
förr... Hon är inte dum för att vara
fruntimmer, sa han.
— Hon är bra mycket klyftigare än sina
kusiner i Beula, sa Virgil. Särskilt Edna Earle
— hon blir aldrig nån stor tänkare, som dom
säjer. Hon kan sitta en hel dag och grunna på
hur svansen på stora C bär sej åt för att
komma igenom L’et på en Coca-Cola-affisch.
— Hazel är inte dum, sa William Wallace.
De trampade på framåt vägen. Du skulle se
hennes skafferi — det ser ut som det var
hundratals krukor och burkar, när man öppnar
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
